Detta paper undersöker hur Cecilia Vasa (1540–1627) framställs som gränsöverskridande i en samtida engelsk redogörelse för hennes resa från Sverige till London 1564–65. Cecilia Vasa var en stor beundrare av Elisabeth I (1533–1603), och hade lärt sig engelska och korresponderat med den engelska drottningen innan resan ägde rum. Hon förblev i London till Maj 1566, och James Bells Narrative of the Journey of Princess Cecilia, Daughter of Gustavus I of Sweden…, dedicerad till Elizabeth I, tycks ha skrivits under eller strax efter hennes besök. Flera av Cecilias aktiviteter i samband med denna resa kan berättiga epitet gränsöverskridande, och detta paper fokuserar på hur Bells berättelse kan ses som bidragande till en sådan uppfattning av henne. Genom att undersöka framställningen av Cecilia från ett retoriskt perspektiv kommer detta paper att visa på hur aspekter som berättarkommentarer och klassiska referenser används för att porträttera Cecilia på ett närmast mytologiskt eller episkt vis. Möjligen kan denna tidigmoderna reseberättelse ses som ett tidigt exempel på den fiktionalisering av Cecilia Vasas liv vi senare möter i t.ex. svenska romaner från 1800- och 1900-talen.