Uppsatsen är en analys av argumentationen inför kommunindelningsreformen 1969, i synnerhet den i förarbetena och de båda kammardebatterna. Medan de flesta socialdemokrater, med kommunikationsministern Svante Lundkvist i spetsen, hävdade att frågan om kommunindelning skulle avgöras av en nationell politisk majoritet i riksdagen, argumenterade de borgerliga riksdagsledamöterna för att frågan skulle avgöras lokalt i respektive kommun. Skulle en nationell majoritet kunna tvinga en kommun att slås samman med en annan kommun mot dess uttalade vilja, eller skulle en enskild kommun ges vetorätt att i praktiken hindra omkringliggande kommuner från att gå samman? Erfarenheten av debatten visar att hänsynslöshet från någondera sidan vid politiska beslut i svåra dilemman kan leda till svårläkta sår.