Det har blivit allt vanligare att barn olovligen bortförs eller kvarhålls från den ena eller båda vårdnadshavarna. Den straffbestämmelse som reglerar detta förfarande är 7 kap. 4 § BrB och brottet benämns som egenmäktighet med barn. Paragrafen innefattar olika förfaranden. När gärningsmannen inte har del i vårdnaden om barnet blir 7 kap. 4 § 1 st. 1 men. BrB tillämplig och enligt paragrafen är det straffbart att obehörigen skilja ett barn från dess vårdnadshavare, vilket omfattar både ett olovligt bortförande eller kvarhållande. När gärningsmannen har del i vårdnaden om barnet tillämpas 7 kap. 4 § 1 st. 2 men. BrB, enligt paragrafen kan en vårdnadshavare bestraffas som utan beaktansvärda skäl egenmäktigt bortför barnet. I praxis har ”bortför” tolkats snävare än ”skiljer” och därför har den situationen att en vårdnadshavare enbart olovligen kvarhåller barnet inte ansetts omfattas av lydelsen i paragrafens andra mening. Detta innebär att när en vårdnadshavare som med den andra vårdnadshavarens samtycke tar med sig barnet utomlands och sedan kvarhåller barnet där efter umgängestidens slut inte kan dömas till ansvar för egenmäktighet med barn. 

Att straffansvaret är olika utformat beroende på om det är en av barnets vårdnadshavare eller någon som inte har del i vårdnaden som olovligen skiljer barnet från dess vårdnadshavare anses vara otillfredsställande och en brist i lagstiftningen. Agerandet anses vara lika klandervärt oavsett om barnet skiljs från sin vårdnadshavare genom ett kvarhållande eller ett bortförande. På grund av denna brist är en lagändring på väg att införas i början av juli 2014. Genom lagändringen ändras rekvisitet i paragrafens andra mening från ”bortför” till ”egenmäktigt skiljer”, vilket syftar till att även straffbelägga en vårdnadshavare som endast olovligen kvarhåller sitt barn.

Av praxis framgår att de flesta fall av egenmäktighet med barn föregås av att föräldrarna efter en separation tvistar angående hur barnets vårdnad, boende eller umgänge ska utformas. Då grunden till problemet med egenmäktighet med barn ligger i att föräldrarna inte kan enas i dessa frågor, så är det betydelsefullt att studera hur lagreglerna i 6 kap. FB är utformade och om de motverkar egenmäktighet med barn i så stor utsträckning som möjligt. Genom att använda den rättsdogmatiska metoden har vi kommit fram till att reglerna i 6 kap. FB i stort sett är väl utformade men att utrymme för förbättring finns. De brister som vi bland annat har sett är att det saknas en ingående reglering för hur den gemensamma vårdnaden ska utövas i praktiken. En mer ingående reglering är behövlig då gemensam vårdnad kan förordnas av domstol mot en förälders vilja. En annan brist är att många bortföranden eller kvarhållanden av barn sker i samband med att gärningsmannen har umgänge med barnet. Ibland har ett umgängesstöd medverkat vid umgänget och ett problem som vi har noterat är att ett umgängesstöd stundtals har uppfattats som ett skydd mot att umgängesföräldern inte skulle kunna agera egenmäktigt. Ett umgängesstöd har inte några fysiska befogenheter att hindra ett sådant agerande, därför kan det vara bättre att umgänget inte alls kommer till stånd, om det framkommer omständigheter som tyder på att barnet riskerar att bortföras.