Human activities and urbanization contribute each year to many wild animals in need of rehabilitation due to injuries. Birds make up for a big part of these cases, however knowledge around these factors which affect release back to their native habitat is still limited. The aim of this study was to investigate how types of injury, age, species, season and duration of care relate to the possibility that a bird can be released back after rehabilitation, by analyzing medical records of 2721 individuals. The results were dominated by negative outcomes, euthanasia and natural death (72,4 %), while 27,6 % of the individuals were successfully rereleased. The highest chance of being rereleased had adults and predatory birds, while fractures were the type of injury that had the lowest odds of being re-released. There was a significant difference in time of care, with birds that died did so within the first 24 hours, while those who were rereleased were cared for for a longer period. Thus, duration of care can be used as an indicator of the severity of the injury. By knowing which groups have the worse prognosis, wildlife rehabilitation centers can better prioritize their resources, make quicker decisions, and thereby improve animal welfare.

Mänskliga aktiviteter och urbanisering bidrar till att många vilda djur skadas och behöver rehabiliteras varje år. Fåglar utgör en stor andel av dessa fall, men kunskapen kring vilka faktorer som påverkar återutsättningen för fåglar är fortfarande begränsad. Syftet med denna studie var att ta reda på hur skadetyp, ålder, art, säsong och vårdtid relaterar till sannolikheten att en fågel kan återutsättas efter rehabilitering, genom att analysera journaldata från 2721 individer. Resultatet dominerades av negativa utfall, avlivning och naturlig död (72,4 %), medan 27,6 % av individerna återutsattes. Högst odds att återutsättas var vuxna individer samt rovlevande fåglar, medan frakturer var den skadetyp som hade sämst odds att återutsättas. Det fanns en stark skillnad i vårdtid där de som dog gjorde det inom det första dygnet, medan återutsatta vårdades under en längre tid. Således kan vårdtiden användas som en indikator på skadans allvarlighetsgrad. Genom att veta vilka grupper som har sämst prognos kan viltrehabiliteringscenter bättre prioritera sina resurser, fatta snabbare beslut och därmed öka djurvälfärden.