Ämnet slöjd spelar en stor roll för svenska elever med intellektuell funktionsnedsättning, åtminstone om man ser till det utrymme som slöjden ges i grundsärskolans timplaner. Även om andelen slöjd i grundsärskolan från och med höstterminen 2019 minskat från 10,6 procent  till 9,7 procent av den totala garanterade undervisningstiden, så är det betydligt mer än i grundskolan där i genomsnitt 4,8 procent av undervisningstiden fördelas på ämnet slöjd. Kan slöjd därmed sägas ha ett särskilt värde ur ett specialpedagogiskt perspektiv? Detta är svårt att svara på då kunskapen är starkt begränsad; antalet forskningsstudier är mycket få och inga granskningar eller utvärderingar av slöjdundervisning i grundsärskolan har utförts. 

Att det råder brist på kunskap är problematiskt, något jag själv upplevt som slöjdlärare och speciallärare, tidigare verksam inom grundsärskolan. Med anledning av detta har jag nu som doktorand valt att studera undervisning och lärande i estetiska ämnen i grundsärskolan, med särskilt fokus på just slöjd. Doktorandprojektets första delstudie i form av en webbenkät till grundsärskolerektorer (n=124) är genomförd, och den andra delstudien, fallstudier av slöjdundervisning vid två grundsärskolor, är pågående. Denna presentation tar avstamp i resultat från dessa studier, tidigare forskning samt tillbakablickar på slöjdens roll i särskolan. Utifrån detta problematiseras och diskuteras sedan frågor som framträder då slöjdämnets didaktik och undervisningspraktik möter specialpedagogiska dilemman, till exempel; av vilka anledningar har slöjden så stort utrymme i grundsärskolan? Vilka är förutsättningarna för samverkan mellan grundsärskola och grundskola i slöjdämnet? Vilken betydelse har slöjdlärares kompetens för möjligheterna att skapa undervisningssituationer anpassade för grundsärskolans elever?