Inom straffrätten förekommer det att brott begås av personer som vid gärningstillfället befunnit sig i ett personlighetsfrämmande tillstånd. På straffrättens område har begreppet tillfällig sinnesförvirring använts för att benämna den här typen av sinnestillstånd. Till skillnad från långvariga förvirringstillstånd, saknas uttrycklig reglering för hur tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare ska hanteras i straffrättsligt hänseende. Trots att ämnet har varit föremål för omfattande diskussionen kan det fortsatt anses råda tvivel kring hur rättsläget bör förstås.  

Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka hur tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare hanteras i svensk straffrätt. I syftet ingår även att, ur ett de lege ferendaperspektiv, undersöka behovet av en uttrycklig lagreglering för den straffrättsliga hanteringen av tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare. Av syftet följer frågeställningar om hur begreppet tillfällig sinnesförvirring förhåller sig till allvarlig psykisk störning, hur tillfällig sinnesförvirring hanteras i domstolens rättstillämpning och om det finns behov av en uttrycklig lagreglering för den straffrättsliga hanteringen av tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare.

Begreppet tillfällig sinnesförvirring avser kortvariga men höggradiga förvirringstillstånd som inte nödvändigtvis har samband med psykisk störning. Ett tillfälligt förvirringstillstånd får främst betydelse i ansvarsfrågan, medan varaktiga tillstånd, som samtidigt utgör en allvarlig psykisk störning, kan inverka på både ansvars- och påföljdsfrågan. En närmare kartläggning av tillfällig sinnesförvirring visar därutöver att det inte finns tillräckligt med stöd för slutsatsen att tillfällig sinnesförvirring utgör en oskriven ursäktande omständighet.

En undersökning av hur tillfällig sinnesförvirring hanterats i domstolens rättstillämpning visar att det straffrättsliga ansvaret har begränsats med utgångspunkt i de allmänna brottsförutsättningarna. Förvirringstillstånd har inneburit att den tilltalade dels inte har kunnat tillskrivas en kontrollerad gärning, dels inte har bedömts vara i tillräcklig grad medveten om sitt handlande att uppsåt förelegat. Utrymmet att meddela ansvarsfrihet med motiveringen att medvetenhetskravet inte är uppfyllt är däremot begränsat.  

Nuvarande ordning innebär att personer med verklighetsfrånvända uppfattningar och bristande förmåga att förstå verkligheten kan åläggas straffrättsligt ansvar, vilket inte kan anses förenligt med konformitets- och skuldprincipen. Rättsläget är i det hänseendet inte tillfredsställande och det finns ett behov av uttrycklig reglering på området. Att införa en ursäktande omständighet för tillfällig sinnesförvirring skulle däremot innebära en befäst åtskillnad mellan tillfälliga och varaktiga förvirringstillstånd. För att åstadkomma en mer ändamålsenlig reglering är det snarare motiverat att överväga en mer genomgripande reformering av den samlade regleringen för psykiskt störda och tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare. I det här sammanhanget finns det anledning att, inom ramen för fortsatt forskning, undersöka hur en sådan reformering kan utformas, samt förutsättningarna för ett återinförande av tillräknelighet som straffrättslig ansvarsförutsättning.