Ekologisk föreslår teoretiskt, att högre biologisk mångfald kommer från en högre heterogenitet av habitat. Habitatheterogenitet skapas i sin tur av störningar. När dessa teorier testas empiriskt är dock resultaten ofta otydliga. Att förstå sambanden mellan dessa begrepp har betydelse för såväl teoretisk ekologi, som för praktisk naturvård och förvaltning. Både att öka mängden habitat och att återintroducera störningar, är metoder inom ekologisk restaurering. Vidare är störningsimiterande skogsbruk ett gränsland inom ekologisk forskning. Skogsbrukets påverkan i boreala skogar innebär ofta en förändring av störningsregimer, en minskning av habitatheterogenitet och en förlust av biologisk mångfald. The Intermediate Disturbance Hypothesis beskriver den största effekten på biologisk mångfald när störningarnas intensitet och frekvens är lagom. Detta bygger på idén att störningar både är destruktiva och konstruktiva, där habitat skapas i takt med att arter utryms. Hypotesen utgår även ifrån en evolutionär balans – mellan konkurrensförmåga och störningstolerans. Typiska, ripariska arter är anpassade till typiska, ripariska miljöer. I Fennoskandias boreala skogar är gran (Picea abies) ett exempel på en trädart med stor konkurrensförmåga. Lövträd, exempelvis de som tillhör familjerna Betulaceae och Salicaceae, har däremot hög störningstolerans. Både skog och sötvatten är rikligt förekommande i Fennoskandia. När omgivande skog kalhuggs är högintensiva vindfällen vanligt förekommande i ripariska buffertzoner. Tidigare forskning har visat hur dessa störningar inte förbättrar förhållanden för biodiversitet. Min studie utforskar den andra änden utav spektrumet, där lågintensiva störningar skapar enstaka rotvältor utmed kanterna av små bäckar. Vid femton bäckar i södra Sverige besökte jag totalt trettioåtta rotvältor och lika många kontroller uppströms. Jag mätte geomorfologi i bäcken och trädartssammansättningen i den ripariska zonen, och testade sedan för skillnader. Jag utforskar ifall rotvältor ökar habitatheterogenitet genom att skapa en lokalt unik sträcka av bäcken eller en lokalt unik fläck i den ripariska zonen. I studiens andra del beräknar jag geomorfologi och riparisk trädartssammansättning per lokal. Genom att använda data från elfiskeundersökningar använder jag korrelation för att studera samband. Resultaten från den andra delen av studien är svårtydda, främst på grund av en otillräcklig stickprovsstorlek. Från studiens första delen erhölls en mer lämplig stickprovsstorlek och flera skillnader mellan rotvältor och kontrollområden upptäcktes. Rotvältor är associerade med bredare bäckar, en plattare botten och mer komplexa kanter. Den relativa förekomsten av både sand och grus ökar, medan silt inte gör det. I den ripariska zonen var andelen lövträd högre. Dessa resultat ökar vår förståelse för ekologiska störningar, sam har betydelse för naturvård och skogsförvaltning. Lågintensiva störningar, genom de rotvältor de skapar, ökar heterogeniteten – både i bäckar och i den ripariska zonen. Skogsförvaltning bör eftersträva att bibehålla en lämplig störningsintensitet. Bredare ripariska buffertzoner minskar stormars intensitet och/eller frekvens, vilket minskar sannolikheten av eller takten i vilken rotvältor bildas. Den samhälleliga ambitionen att röra sig mot flerskiktade blandskogar i ripariska zoner skulle gynnas av ett fokus på störningar.

Ecological theory suggests that higher biodiversity comes from higher habitat heterogeneity. Habitat heterogeneity is in turn generated by disturbances. When empirically testing these theories, the results are ambiguous. Understanding these relationships has implications for both theoretical ecology and practical conservation and management. Both habitat creation and disturbance reinstation are methods of ecological restoration. Further, disturbance emulating forestry is a scientific frontier. Management of the boreal landscape has, however, typically involved a disruption of disturbances, a decrease in habitat heterogeneity, and a loss of biodiversity. The Intermediate Disturbance Hypothesis predicts the highest effect on biodiversity, when disturbances are intermediate in intensity and frequency. This stems from the idea that disturbances are both destructive and constructive, wherein habitat is created as species are vacated. This theory also recognizes a trade-off between competitive ability and disturbance tolerance. Typical riparian species are adapted to typical riparian contexts. In Fennoscandian boreal forests, Picea abies is one example of a tree species with a large competitive ability. Broadleaf trees such as those belonging to Betulaceae and Salicaceae have, in contrast, a high disturbance tolerance. Both forest and freshwater are abundant in Fennoscandia. As the surrounding forest is clearcut, high intensity wind-felling of the riparian buffer is common. Previous research has shown how these disturbances fail to improve conditions for biodiversity. My study explores the other end of the spectra, as low intensity disturbances create single root wads on the channel edges of headwater streams. At fifteen streams in southern Sweden, I visited a total of thirty-eight root wads and as many upstream controls. I measured stream geomorphology and riparian tree species composition, then tested for differences. I explore whether root wads increase site-scale heterogeneity by the creation of a unique local stretch of the stream, or a locally unique patch in the riparian zone. In the second part of my study, I calculate stream geomorphology and riparian tree species composition per site. By gathering fish data from electrofishing surveys, I use correlation to look at relationships. The results of the second part of my study are ambiguous, mainly due to a small sample size. For the first part of my study, a more appropriate sample size was obtained, and I found several differences between root wads and controls. Root wads are associated with wider streams, a flatter bottom, and more complex edges. The relative abundance of both sand and gravel increases, while silt does not. In the riparian zone, there was a higher proportion of broadleaf trees. These results inform our understanding of disturbances and have implications for management. Low intensity disturbances, through the root wads they cause, increase heterogeneity – both in the stream and in the riparian zone. Management should strive to maintain appropriate disturbance intensities. Wider riparian buffers decrease wind disturbance intensity and/or frequency, which decrease either the probability or the rate of root wad formation. The societal ambitions to move towards multi-layered, mixed-species riparian forests would benefit from a focus on disturbances.