Dead wood plays a key role in temperate forest ecosystems, providing habitats and

nutrients for a wide range of organisms, including fungi, mosses, and lichens. Riparian

zones are known to support higher biodiversity due to their distinct microclimatic

conditions, including stable temperatures and higher humidity. The influence of dead

wood characteristics on fungal diversity in riparian zones of temperate broadleaf

forests, however, remains understudied. This study explores how dead wood

characteristics and environmental gradients affect fungal diversity, moss cover, and

lichen presence in a riparian valley and an upland ridge in Söderåsen National Park,

southern Sweden. The hypotheses were that fungal diversity differed significantly

between the two areas, and that the difference was influenced by variations in

environmental factors and the stage of wood decay. Thirty sample plots were

established across the two locations. Environmental variables, including elevation,

slope, canopy cover, and spatial factors, as well as dead wood characteristics, such as

decay stage, size, category (stump, lying, leaning, standing), and the presence of

different microhabitats (cavities, cracks, missing bark, and peeling bark), were

recorded. The Shannon–Wiener diversity index revealed significantly higher fungal

diversity in the riparian valley than on the ridge. In the ridge plots, 42% of dead wood

pieces had a very dense moss cover, while in the valley, 32% had only sparse patches

of moss. There was no significant difference in lichen presence between the valley and

ridge plots. GLMM analyses showed that dead wood length was the strongest predictor

of fungal presence, and that decay stages 1 and 4 (out of 5) were more likely to host

fungi. Fungi were also more likely to be observed in the presence of microhabitats.

Dead wood category (lying, leaning, and standing) and decay stage significantly

predicted the presence of microhabitats. Moss cover was significantly negatively

associated with microhabitat presence and significantly positively correlated with

decay stage. The ridge had significantly higher canopy cover and significantly steeper

slopes than the valley. The results demonstrate the importance of dead wood for forest

biodiversity and the ecological value of riparian zones. Maintaining dead wood and

prioritizing buffer zones along streams can significantly support biodiversity

conservation.

Död ved spelar en betydande roll i skogliga ekosystem, där den tillhandahåller habitat

och näringsämnen för en mängd organismer, såsom svampar, mossor och lavar. Det

är känt att kantzoner har en högre biodiversitet tack vare mer stabila temperaturer och

högre luftfuktighet. Trots det, behövs fler studier på död veds påverkan på

svampdiversitet i kantzoner i tempererade lövskogar. Denna studie undersöker hur

miljöfaktorer och egenskaper hos död påverkar svampdiversitet, mosstäckning och

förekomst av lavar i en dalgång med en rinnande bäck och på de omkringliggande

åsarna. Fältstudien genomfördes i Söderåsens nationalpark i södra Sverige.

Hypoteserna var att diversiteten av svampar skiljde sig signifikant mellan de två

områdena, och att skillnaderna påverkades av miljöfaktorer och vedens

nedbrytningsgrad. Totalt inventerades trettio provytor, fördelat mellan de två

områdena. Data samlades in för miljövariabler, som höjdmeter, sluttning, krontak,

markfuktighet, avstånd till bäck, avstånd uppströms och avstånd till dalkanten, samt

egenskaper hos död ved, inklusive nedbrytningsgrad, storlek, kategori (stubbe,

liggande, lutande, stående) samt förekomst av olika mikrohabitat (sprickor, håligheter,

avsaknad eller flagnande bark). Resultatet av Shannon–Wiener diversitetsindex visade

att kantzonen i dalgången hade en signifikant högre mångfald av svamp än området på

åsarna. På åsarna hade 42 % av den döda veden ett mycket tätt lager av mossa, medan

32 % av veden i dalgången endast hade glesa områden av mossa. Det fanns ingen

signifikant skillnad i förekomst av lavar mellan dalgången och åsarna. GLMM-analyser

visade att längden på död ved var den starkaste prediktorn för svampförekomst, och

att svamp oftast förekom på ved i nedbrytningsgrad 1 och 4 (av 5). Svamp var också

mer sannolikt att påträffas på ved med förekomst av mikrohabitat. Vedkategori

(liggande, lutande och stående) och nedbrytningsgrad var signifikanta prediktorer för

förekomsten av mikrohabitat. Mosstäcke var signifikant negativt associerat med

förekomst av mikrohabitat och signifikant positivt korrelerat med nedbrytningsgrad.

Åsarna hade signifikant högre krontak och brantare sluttningar än dalgången.

Resultatet betonar vikten av död ved för skogens biologiska mångfald och det höga

ekologiska värdet hos kantnära zoner. Bevarande av död ved samt prioritering av

buffertzoner längs vattendrag kan ha en betydande positiv effekt på biodiversiteten i

tempererade skogar.