I denna studie har Haparanda kommuns riktlinjer för ekonomiskt bistånd analyserats. Syftet med studien är att med kritisk diskursanalys och med Faircloughs tredimensionella modell som utgångspunkt undersöka hur diskurser i de kommunala riktlinjerna för ekonomiskt bistånd skapar och reproducerar ojämlika maktförhållanden mellan socialsekreterare och klienter. Sammanlagt har sex diskurser identifierats i materialet, nämligen kategorisering av klienter, ekonomiskt bistånd som tillfälligt stöd, eget ansvar, disciplinering, skälig levnadsnivå, individuell behovsprövning samt. Resultatet av studien har analyserats med hjälp av Foucaults teorier om människor som subjekt, pastoral makt, governmentality samt tidigare forskning inom området.

Studien visar att de mest centrala och återkommande diskurserna i materialet genererar och upprätthåller en maktobalans mellan socialsekreteraren och klienter. I materialet framställs ekonomiskt bistånd genomgående som ett tillfälligt stöd, vilket skapar situationer där klienten behöver framställa sig som värdig ett beviljat stöd. Diskurser om krav och kontroller synliggör en disciplinering mot klienterna varigenom klientens rätt till självbestämmande och integritet riskerar att förringas. Diskurser om individuella bedömningar och skälig levnadsnivå möjliggör en sammanvävning av stöd och kontroll, vilket kan förstås genom Foucaults teorier om pastoral mak och governmentality. I och med att socialsekreterarens roll innebär både omsorg och kontroll av klienten.  Sammanfattningsvis konstruerar diskurserna subjektspositioner där klienter förväntas att anpassa sig efter samhälleliga normer om eget ansvar och självförsörjning. Detta riskerar medföra att orättvisa bedömningar och beslut upprättas för de personer som är i behov av ekonomiskt bistånd.