Utredning och behandling av Attention Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD) upptar en stor del av svensk barnpsykiatrisk vård. Samtidigt visar forskning att ADHD överlappar i både symtom och uttryck med flera andra psykiatriska diagnoser, däribland trauma. Syftet med denna uppsats var därmed att undersöka psykologers upplevelse av och utredningsmetodik vid ADHD-utredningar på barn. Detta för att utröna vilka utredningselement som framhävs som viktiga och huruvida dessa element främjar eller begränsar upptäckt av trauma. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes med verksamma psykologer och analyserades kvalitativt genom reflexiv tematisk analys. Analysen resulterade i fyra huvudteman: ’Den kliniska blicken’, ’Sällan ren ADHD’, ’Balans av ideal och verklighet’ samt ’Minskat stigma, ökat söktryck’. Utredningsgången beskrevs som ett kliniskt hantverk där psykologens professionella omdöme är överordnat de individuella utredningskomponenterna. Deltagarna lyfte kontinuerlig differentialdiagnostik som en förutsättning för tillförlitliga bedömningar. Vidare beskrev deltagarna på olika sätt hur deras arbete påverkades av de organisatoriska ramarna de verkade inom. Därutöver reflekterade deltagarna över nuvarande vårdköer, deras ursprung och hur det ökade söktrycket kan komma att påverka utredningsförfarandet. De element som identifierades som viktiga för traumaupptäckt var differentialdiagnostiska instrument, kritisk granskning av insamlat material, observationer samt relationsskapande med barnet och familjen. Sammantaget bidrar uppsatsen till en ökad kunskap om diagnostisk överskuggning av trauma vid ADHD-utredningar på barn. Riskfaktorer inkluderar bias hos kliniker och vårdtagare, kunskapsluckor, avsaknad av traumainformerade instrument, otillräckligt förtroendeskapande arbete med barnet och bristande organisatoriska villkor för utredaren att utöva sitt kliniska hantverk.

Assessment and treatment of Attention Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD) accounts for a large part of child and adolescent psychiatric services in Sweden. At the same time, research shows significant overlap in both symptoms and presentation between ADHD and other psychiatric conditions, including trauma. This thesis aimed to explore clinical psychologists’ experiences of and assessment methodology when conducting ADHD assessments in children, to ascertain what investigative elements are highlighted as important and whether these elements facilitate or hinder detection of trauma. Ten semi-structured interviews were conducted with practicing psychologists and analyzed qualitatively through reflexive thematic analysis. The analysis resulted in four themes: ‘The clinical eye’, ‘Seldom pure ADHD’, ‘Balancing ideals and reality’, and ‘Reduced stigma, Increased demand’.  The assessment process was described as a clinical craft where the psychologists relied on their professional judgment more than any other individual assessment component. Participants also highlighted continuous differential diagnosis as a prerequisite for reliable assessments. Furthermore, the participants described in different ways how their work was influenced by the organizational frameworks within which they operate. Additionally, the participants reflected on current healthcare waiting times and how the increasing demand for care may affect the assessment process. Elements identified as important for trauma detection were differential diagnostic instruments, critical review of collected materials, observations and building relationships with the child and their family. Altogether, these findings contribute to increased knowledge regarding diagnostic overshadowing of trauma in ADHD assessments of children. Risk factors include bias among clinicians and care recipients, knowledge gaps, lack of trauma-informed instruments, insufficient trust-building and inadequate organizational conditions.