I detta arbete undersöker jag hur jämställdhet och feministisk planeringsteori integreras i samhällsplaneringen, med särskilt fokus på hur dessa perspektiv påverkar skapandet av trygga, inkluderande och jämlika offentliga miljöer. Utgångspunkten är att samhällsplanering inte är könsneutral, utan historiskt har präglats av normer som marginaliserat kvinnors och andra gruppers behov. Genom kvalitativa intervjuer med personer verksamma inom området identifieras centrala teman såsom jämställdhet som grundläggande princip, användning av verktyg och styrmedel, trygghet i det offentliga rummet samt utmaningar och utvecklingsbehov.

Resultaten visar att även om jämställdhetsarbete ofta ses som en självklarhet i teorin, finns det fortfarande brister i praktisk tillämpning. Särskilt lyfts behovet av intersektionella perspektiv och metoder för att öka delaktigheten från grupper som annars riskerar att osynliggöras. Studien visar att feministisk planeringsteori kan fungera som en grund för att skapa rättvisa städer och att verktyg som jämställdhetsanalyser, könsuppdelad statistik och trygghetsvandringar kan bidra till att systematiskt integrera jämställdhet i planeringsprocessen. För att nå de mål som formuleras i Agenda 2030 krävs dock fortsatt organisatoriskt stöd, kunskapsutveckling och konkret handling i det dagliga planeringsarbetet.