Denna uppsats har analyserat om skatterådgivare och advokater omfattas av passivitetsrätten och i fall de kan överta denna rättighet från den enskilda. Fokus har legat på DAC6-direktivet och den svenska regleringen av rapporteringspliktiga arrangemang, som innebär att bl.a. skatterådgivare och advokater  är skyldiga att rapportera vissa gränsöverskridande skatteupplägg till Skatteverket. 

Resultatet visar att passivitetsrätten är en personlig rättighet som tillkommer den som är anklagad för ett brott eller en straffliknande sanktion, såsom skattetillägg. Skatterådgivare och advokater omfattas inte automatiskt av denna rätt eftersom de i regel inte är parter i skatteförfarandet och inte själva riskerar en sanktion. Däremot kan rådgivare ha rätt till passivitet om de själva riskerar en straffrättslig påföljd eller om deras medverkan i ett skatteupplägg kan leda till ansvar. För advokater gäller särskilda regler om tystnadsplikt som kan undanta dem från rapporteringsskyldigheten enligt DAC6, men detta är inte en del av passivitetsrätten i konventionsrättslig mening utan bygger på andra rättsliga principer. 

Vidare konstateras att skatterådgivare och advokater inte kan överta den enskildes passivitetsrätt. Passivitetsrätten är personlig och kan inte utövas genom ombud. Rådgivare kan alltså inte vägra att lämna uppgifter med hänvisning till sin klients rätt till tystnad, om de inte själva riskerar en påföljd eller omfattas av särskilt undantag som nämnt ovan. Uppsatsen identifierar därmed en rättssäkerhetsproblematik, att staten genom att ålägga tredje man en rapporteringsskyldighet kan kringgå den enskildes rätt till tystnad och därmed indirekt inskränka skyddet mot självinkriminering. 

Uppsatsen belyser att det finns ett behov av att diskutera gränsdragningen mellan tystnadsplikt, sekretesskydd och statens intresse av att bekämpa skatteundandragande, särskilt i ljuset av EU:s DAC6-direktiv och den svenska tillämpningen.