Denna uppsats undersöker hur motion och fysisk fostran presenteras i statliga offentliga utredningar (SOU) under perioden 1930 till 1960 och hur dessa insatser förhåller till dåtidens folkhälsopolitik. Metoden förhåller sig till diskursanalys och ett socialsemiotiskt perspektiv och granskar sju SOU:er för att analysera statens användning av motion och fysisk aktivitet som ett verktyg för att forma medborgare utifrån deras ideal. Resultatet visar att motion inte huvudsakligen användes som ett verktyg för individens bästa, utan som ett medel för att stärka samhället. Under 1930-talet var den främsta anledningen till att stärka nationen moraliska orsaker, medan på 1950-talet blev det teknokratiska och medicinska perspektivet centralt, och fysisk fostran kom att integrerades i skolpolitik, ungdomspolitik och socialvård. Under 1950-talet handlade fokuset snarare om sakkunnighet och institutionell kontroll. Statens ansvar växte progressivt under perioden medan individen skulle förhålla sig till de normer kring hälsa som staten etablerade. Uppsatsen visar att statens folkhälsoinsatser riktning kom att etableras så tidigt som i skolåren såväl som inom föreningslivet, i syfte att påverka och influera hela befolkningen.