Det råder en bred enighet bland historiedidaktiker om att historiebruk är kopplad till historiemedvetande och historiekultur. Däremot är det brist på klassrumsstudier om hur en sådan relation kan se ut i historieundervisningen. I detta paper presenterar jag delar av mitt avhandlingsarbete som syftar till att undersöka hur gymnasieelever lär sig och förstår fenomenet historiebruk. Utifrån empiriska studier identifieras egenskaper som är specifika för historiebruk som undervisningsobjekt. Avhandlingen är metodologiskt inramad som fallstudie med inspiration av Design Research och har därmed en explorativ och intervenerande ansats. 

I studien deltog tre gymnasieklasser från samhälls, ekonomi och barn- och fritidsprogram. Själva interventionen bestod av fem lektioner som kretsade kring begreppet historiebruk och som genomfördes i form av frågedriven undervisning (FDU). Empirin samlades in vår och höst 2021 i form av gruppintervjuer för elever och individuella intervjuer för lärare, klassrumsobservationer, ljudinspelningar av elevernas grupparbete samt skriftliga elevuppgifter. Sammanlagt består datan av 10 intervjuer, 70 elevuppgifter samt ljudupptagningar och fältanteckningar från fem veckors klassrumsobservationer per klass. Analysen genomförs abduktivt med hjälp av narrativ kompetens, i synnerhet erfara, tolka och orienteringskompetens. Då analysarbetet nyligen har påbörjats kommer jag på konferensen att diskutera preliminära iakttagelser med utgångspunkt från intervjumaterialet med fokus på hur eleverna definierar och förstår begreppet historiebruk samt eventuella analytiska kategorier som härleds ur materialet. Hittills tyder empirianalysen på att elevernas förståelse av historiebruk har en hög grad av variation men det förekommer även några gemensamma drag i deras förståelse.