Efterkrigstidens kraftiga expansion ställde framförallt bruksorterna inför stora utmaningar. Inflyttningen av arbetskraft samtidigt som sociala välfärdsreformer var under uppbyggnad där kommunerna var delansvariga innebar åtgärder på lokal nivå.När industrikrisen sedan slog till var således kommunerna mitt inne i flera omvälvande förändringsprocesser som hade växt fram och stärkts av uppgång och inflyttning. Stålindustrins omstrukturering som påbörjades under 1970-talet ledde istället till en betydande avindustrialisering och nedgång i de mellansvenska industrisamhällena. Kommunblocksreformen (1962–1974) medförde också att vissa tidigare industrikommuners funktion som centralort inte fanns kvar efter reformen. Kommunsammanslagningarna har således inneburit att avindustrialiseringen mer eller mindre osynliggjorts i vissa mindre industrisamhällen när statistiska medeltal endast synliggjorts på kommunnivå. Betydande lokala omställningar på platser med erfarenheter av kraftig expansion följt av nedgång skapar starka kontraster för innevånarna. Kollektiva identitetsprocesser har varit stadda i förändring och de lokala utmaningarna har många gånger sannolikt varit större och mer diversifierade än man från en övergripande nationellt utsiktspunkt kunnat ana. Vi kommer att belysa hur olika bruksorter ställdes inför förändringsprocesser och hur lokala problem och lösningar hanterades. Industrinedläggningar och kommunsammanslagningar brukar ofta hanteras som två separata samhällsomvandlingsprocesser. Att se hur de sammanfaller på lokal nivå är betydelsefullt för förståelsen av städers- och industriorters historia från 1970-talet fram till idag.