Skolan ses ofta som en förutsättning för demokrati och demokratifostran betraktas som en av dess viktigaste uppgifterna. Denna uppgift är dock ingen självklart. Ser man exempelvis till den svenska folkskolans tillkomst under 1800-talet var dess ursprungliga uppgift att uppfostra och inordna befolkningen i den rådande samhällsordningen. Kopplingen mellan skola och demokrati blir därmed att se som ett resultat av en historisk process, vilken gjort att tillgängliggörandet av god utbildning för alla, elevcentrerad undervisning samt undervisning i demokrati ses som kännetecknande för en demokratisk skola idag. 

I sitt paper ”Skomakare, bliv vid din läst: fortsättningsskolans medborgarkunskapsundervisning” tar Esbjörn Larsson sig an undervisningen i ämnet medborgarkunskap, som introducerades i fortsättningsskolan genom 1919 års undervisningsplan. Medborgarkunskap var ett ämne som hade en tydlig koppling till rösträttens införande och behandlade framförallt det svenska styrelseskicket och hur samhället var organiserat. Tidigare forskning har särskilt framhållit medborgarkunskapens ursprung i en patriarkal undervisningstradition, vilket innebar att stor vikt lades vid medborgarnas plikter samtidigt som beskrivningarna av samhället präglades av samförstånd och avsaknaden av klasskonflikter. I detta paper riktas fokus mot hur elevernas plats i samhället framträder inom ämnet och med hjälp av analyser av en rad läromedel visas hur fortsättningsskolans elever skulle fostras till goda arbetare.

Johan Samuelsson visar i sitt paper ”Historieundervisning för att forma demokratiska medborgare: perspektiv på folkskolans historieundervisning” hur lärare under 1940-talet via folkskolans historieundervisning bidrog till att fostra moderna samhällsmedborgare. I tidigare forskning har ofta ämnet historia framträtt som ett problematiskt ämne för fostran till demokrati i efterkrigstidens Sverige, vilket setts som en av förklaringarna till etableringen av samhällskunskap efter 1945. Genom analyser av en stor samling lärarberättelser från 1940-talet och samtida arbetsböcker i historia visas här hur lärarna i sin historieundervisningspraktik bedrev en undervisning som uppmuntrade självständighet och samverkan. Även innehållsligt kom aspekter vi förknippar med demokratiska samhällen att lyftas fram.

I sitt paper ”Lokala aktörers kamp för demokratisk utbildning” tar Åsa Melin utgångspunkt i folkskolans elevers och lärares initiativ för möjligheter till utbildning. Genom att ge exempel på lokala aktörers arbete och kamp för utbildning synliggörs hur frågan om demokratisk utbildning inte enkom påverkades av eller initierades från den nationella politiken, utan att elever och lärare på egna initiativ och före statliga direktiv föreslog och genomförde förändringar i syfte att utbildningen både skulle vara likartad och ha demokratiska inslag.