Systemet kring upphörande av LVU-vård kan utgöras av upprepade hemtagningsutredningar och muntliga förhandlingar. Något som kan vara påfrestade för såväl barnet som samhället. Enligt gällande lagstiftning föreligger ingen begränsning i hur ofta föräldrar får begära att vården ska upphöra och det föreligger inte heller någon begränsning i rätten till muntlig förhandling i vare sig förvaltningsrätt eller kammarrätt. Båda dessa företeelser har varit föremål för utredningar men inte resulterat i några lagstiftande åtgärder.

Syftet med denna studie är att utreda systemet vid upphörande av LVU-vård utifrån ett barnrättsperspektiv, processekonomisk effektivitet och vårdnadshavares rättigheter enligt Europakonventionen. Denna analys resulterar i slutsatser de lege ferenda där behov av lagstiftande eller praktiska åtgärder presenteras. 

För att uppnå syftet med studien har tre frågeställningar formulerats ämnade att utreda hur rätten ser ut, hur den förhåller sig till ovan nämnda perspektiv samt om det finns behov av att ändra lagen. Frågeställningarna besvaras med hjälp av två metoder. Först används den rättsdogmatiska metoden för att fastställa gällande rätt. I den mer kritiska delen av arbetet används i stället en rättsanalytisk metod för att möjliggöra användningen av källor som enligt rättsdogmatiken är okonventionella. 

Genom arbetet genomförs en löpande analys och i avslutande kapitel presenteras slutsatser och en framåtblickande analys. Det som framkommit är att det föreligger brister i lagstiftningen utifrån barnrättsperspektivet och processekonomisk effektivitet. Genom att begränsa möjligheten till hemtagningsbegäran och samtidigt omfördela socialnämndens resurser till att verka för ett samarbete med vårdnadshavarna skulle samtliga intressen kunna tillgodoses på ett sätt som inte belastar barnen och rättssystemet i lika stor utsträckning. Vad gäller muntliga förhandlingar dras slutsatsen att en tillämpning av FPL vid upphörandemål hade varit lämpligt. Vid analys av hur detta förhåller sig till artikel 6.1 Europakonventionen finnes att varken artikeln i sig eller praxis utgör några väsentliga hinder.