Sedan åtminstone 60-talet har den svenska förvaltningen rört sig mot digitalisering. Så kallad automatisk databehandling började få fäste inom den offentliga förvaltningen genom inträdet av ”datamaskinen” och utredningar tillsattes för att identifiera inom vilka områden maskinell behandling av data kunde vara lämplig. Bland annat identifierades potential inom hälso- och sjukvården. Mot bakgrund av den medicinska utvecklingen förändrades dokumentationen vid vård av patient. Fler yrkeskategorier skulle nu dokumentera sina åtgärder, vilket innebar att patientjournalerna kunde bli omfattande och dessutom svåra att hitta i arkiven. Att införa elektroniska journaler var ett sätt att underlätta patienthanteringen. Dessutom präglades utvecklingen inom hälso- och sjukvården av att patientens individuella behov skulle få större utrymme i vården. För att stärka patientens ställning skulle denne få bättre kontroll över sin vård, varför det fanns ett behov av att bereda patienten tillgång till den egna journalen. Att kunna läsa sin patientjournal på nätet är idag möjligt via 1177.se, i den som här kallas ”e-tjänsten”. Detta har dock på sina håll föranlett en oro för hälso- och sjukvårdspersonalens säkerhet genom att personalens identitet framgår av patientjournalen.

Syftet med detta examensarbete var att undersöka om det finns stöd i nuvarande lagstiftning för att hemlighålla hälso- och sjukvårdpersonalens identitet i patientjournalerna. Den metod som har använts är den rättsdogmatiska metoden och vad gäller det material som har använts har lagtext varit utgångspunkten. För att dock skapa en förståelse kring hur lagen ska tolkas har jag hämtat vägledning från dess förarbeten. Vidare har jag använt mig av vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Patientjournalerna har behandlats ur två perspektiv. Det ena är ett offentligrättsligt där patientjournalen betraktas som allmän handling. Det andra är det digitala och förhållandet till e-tjänsten.

Förutom uppgifter rörande patienten i fråga, ska patientjournalen också innehålla uppgift om vem som har gjort en anteckning. Det har ansetts vara viktigt att veta vem det är som antecknar i en journal för att kunna utreda eventuella brister i vården eller klagomål. Som en del av e-tjänsten har patienten även tillgång till en logglista, vilken visar den elektroniska åtkomst till patientens journal som hälso- och sjukvårdspersonal har berett sig. För hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar inom offentlig sektor finns det sekretessbestämmelser i 39 kap. 3 § OSL som behandlar uppgift om personliga förhållanden, så som namn. Möjligheten att sekretessbelägga namn enligt detta lagrum förutsätter dock att uppgiften hör till personaladministrativ verksamhet. Den slutsats jag har kommit fram till är att det inte finns stöd i lag att hemlighålla hälso- och sjukvårdspersonalens identitet i patientjournalen när den behandlas som allmän handling. Däremot är det min uppfattning att det inte bör föreligga några hinder att i vart fall pseudonymisera namnen i e-tjänsten. En logglista med dokumentation om elektronisk åtkomst är enligt min mening av personaladministrativ karaktär. Således bör tillgång till fullständiga logglistor kunna begränsas för patienten. Mer sekretess än vad som behövs för intresset i fråga är dock svårt att motivera. Det hot och våld som förekommer på arbetsplatserna är allvarligt, men det kräver andra åtgärder.