Penningtvätt är ett begrepp som används både inom och utanför rättsliga sammanhang. Vad som avses med penningtvätt kan variera beroende på de specifika åtgärder som vidtas och vilket syfte som eftersträvas. Kriminaliseringen av penningtvätt infördes som en del av landets åtagande av narkotikabrottskonventionen och uttrycks i lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, hädanefter förkortat penningtvättsbrottslagen eller PTBL. Enligt lagens 6 § andra stycke föreligger straffrättsligt ansvar för penningtvättsförseelse om gärningspersonen inte insåg, men hade skälig anledning att anta att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet, samt att det förelegat ett penningtvättssyfte. Under de senare åren har det påvisats en trend där kriminella aktörer vilseleder släktingar, närstående eller ungdomar till att genomföra penningtvättsgärningar med avsikten att själva inte ertappas. I ljuset av denna samhällsutveckling blir det relevant att fråga sig om kriminaliseringen av oaktsamma penningtvättsgärningar, riskerar att tillskriva klander för annars ursäktliga eller försvarliga handlingar. Syftet av uppsatsen är därav att övergripande analysera penningtvättsförseelse enligt 6 § andra stycket PTBL, i förhållande till de kriterier som framgår av SOU 2013:38 för en befogad kriminalisering. Uppsatsen utgår även från relevanta kriterier som framgår av doktrin. Uppsatsen använder sig av en rättsdogmatisk metod som avser att fastställa gällande rätt utifrån vedertagna rättskällor, samt en rättsanalytisk metod som tillåter ett större urval av material. En befogad kriminalisering kan förstås som en sammansättning av fem kriterier som bör beaktas när lagstiftaren överväger att införa ett straffbud. Dessa kriterier utgörs av ett godtagbart skyddsintresse, skada eller fara för skada på skyddsintresset, skuldprincipen, motstående intressen och avsaknad av alternativ metod. Följaktligen visar analysen på att lagstiftningen motiveras av avsevärda skyddsintressen och att penningtvättsförfaranden utgör en direkt skada eller riskerar att skada de berörda skyddsintressen som lagstiftningen avser att skydda. Det föreligger inte heller några motstående intressen som talar för en avkriminalisering. Däremot kan aktsamhetskravet riskera att tillskriva individer en för långtgående skyldighet. Vidare framkommer det även att penningtvättsbrottslagens praktiska tillämpning skiljer sig från lagens avsedda syfte. Sammanfattningsvis kan penningtvättsförseelse anses utgöra en befogad och nödvändig kriminalisering.