Arbetet har behandlat hur en uppdelning av ingående mervärdesskatt ska ske i så kallade blandade verksamheter. Framför allt har arbetet fokuserat på när, och hur, denna fördelning ska ske efter en skälighetsgrund. Ytterligare har ett syfte med arbetet varit att fokusera på om denna skälighetsgrund är förenlig med det mervärdesskattedirektiv som finns inom EU. För att uppfylla syftet har ett par frågeställningar besvarats. Dessa har varit enligt följande:

Vilka fördelningsmetoder finns för avdrag vid ingående mervärdesskatt och närska dessa användas?

Är de fördelningsgrunder som finns i den svenska mervärdesskattelagen, och således mervärdesskattelagen i stort, förenlig med mervärdesskattedirektivet?

Tillvägagångssättet för att besvara dessa frågeställningar har varit den rättsdogmatiska metoden.Som svar på den första frågan så finns det en rad olika fördelningsgrunder som kan vara lämpliga att användas. Enligt den rättspraxis som finns ska en grund som används vara den som bäst reflekterar användningen av en transaktion i verksamheten. Detta ska göras inte minst av skatteneutralitetsskäl. Som svar på den andra frågeställningen finns det numera ett rättsfall från HFD vars innebörd är att en beskattningsbar person inte kan vägras använda den huvudregel om en fördelning på årsomsättningen, som finns imervärdesskattedirektivet. Direktivet har således inte implementerats i svensk rätt påkorrekt sätt.