Under 2022 tillsatte regeringen en utredning med syfte att stärka samhällsskyddet och brottsofferperspektivet samt att minska återfall i brott. Därefter beslutades det i 2023 om ett tilläggsdirektiv där det framgick att utredningen även skulle överväga om det borde införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd samt föreslå hur en sådan skulle utformas. Den nya påföljden föreslås benämnas säkerhetsstraff och det är denna påföljd som uppsatsen berör. Syftet med förslaget om säkerhetsstraffets införande är att nå personer med hög benägenhet att återfalla i brott och påföljden ska därmed kunna bidra till ett förstärkt samhällsskydd och att brottsofferperspektivet tillgodoses. Säkerhetsstraffet kommer med flera svåra överväganden kopplade till ett flertal straffrättsliga principer såsom förutsebarhet, proportionalitet, likabehandling och humanitet. Mot detta ställs intresset av ett stärkt samhällsskydd mot allvarlig brottslighet samt brottsofferperspektivet. Därtill finns det en problematik gällande riskbedömningar då det enligt forskning finns svårigheter att med hjälp av riskbedömningar förutse risken för att en person återfaller i brott. 

I uppsatsen utreds det om säkerhetsstraffet kan anses vara motiverat med hänsyn tagen till samhällsskydds- och brottsofferperspektivet samt proportionalitetsprincipen, humanitetsprincipen, likabehandlingsprincipen och förutsebarhetskravet. Uppsatsen innehåller en genomgång av den föreslagna utformningen av säkerhetsstraffet samt en redogörelse för hur den tidigare gällande påföljden internering var utformad. Internering var ett straff som blev starkt kritiserat vilket ledde till att det avskaffades 1981. Därmed finns det de som ifrågasätter att en snarlik påföljd föreslås införas eftersom risken är att den nya påföljden får liknande effekter som interneringen. I uppsatsen diskuteras även problematiken avseende riskbedömningar och dess brist på tillförlitlighet, vilket även påpekas av flera remissinstanser. Eftersom riskbedömningar föreslås ligga till grund för säkerhetsstraffets utförande är det av stor vikt att de är träffsäkra, vilket i nuläget inte kan garanteras.  

Uppsatsen kretsar till stor del kring de straffrättsliga principerna som nämndes ovan och det som kan konstateras är att flera remissinstanser anser att säkerhetsstraffet inte är förenligt med de straffrättsliga principerna samt att straffet inte lever upp till kravet på rättssäkerhet. Därtill riskerar straffet att fungera som symbolisk kriminalisering som enbart medför effekter på kort sikt. Väger man skälen för införandet mot skälen emot blir det tydligt att skälen emot både är fler och väger tyngre. För den som blivit utsatt för ett brott är det närmare till hands att förespråka brottsofferperspektivet och därmed även säkerhetsstraffet. Detta ser man inte minst i samband med debatten som blossat upp i samband med att Nytorgsmannen häktades misstänkt för en ny våldtäkt under november 2024. De positiva effekter som säkerhetsstraffet kan anses medföra trumfar emellertid inte de grundläggande rättsprinciper som straffrätten och påföljdssystemet bygger på och det är således svårt att motivera säkerhetsstraffets införande.