I den reviderade läroplanen för gymnasieskolan anges att ett av syftena med svenskämnet är att eleverna ska stärkas i sin tilltro till den egna språkliga förmågan. Tidigare studier har dock pekat på att mötet mellan elevers dialektala bakgrund och skolans (standard)språkliga förväntningar kan resultera i olika typer av språkliga utmaningar, samtidigt som ungdomar i allt större utsträckning tycks överge dialekten till förmån för en mer standardspråksnära varietet (se t.ex. Dahlstedt 1978; Horn 2019; Nilsson & Nylund Skog, 2019; Snell & Andrews 2017; Trudgill 1975). När Sven Hultgren (1983) undersökte frågan om dialekttalande elevers eventuella utmaningar i skolan på 1980-talet konstaterades dock att det främst är lärare som tenderar att uppleva sådana utmaningar, inte minst lärare som själva inte talar den lokala dialekten. Sedan dess har det dock gått över 40 år, och frågan om hur dialekttalande elever uppfattar mötet med skolans språkliga förväntningar är således fortfarande aktuell.

I ett pågående projekt intresserar jag mig för gymnasieelevers dialektala variation på olika platser i en gymnasieskola i Värmland, och om det finns platser i skolan där eleverna uppfattar att dialekten är mer eller mindre användbar. Projektet utgår från etnografiskt fältarbete i fyra klasser på tre yrkesförberedande gymnasieprogram samt från fyra fokusgruppssamtal med elever från samma klasser. Samtalen har analyserats tematiskt utifrån en sociodialektologisk (se t.ex. Trudgill 1975) ansats.

De preliminära observationerna pekar dels på att eleverna i vissa fall uppfattar dialekten som mindre användbar i olika delar av skolan och att dialektens funktion varierar, dels på att eleverna är både mer och mindre dialektala än förväntat sett i relation till tidigare studier. Under föredraget kommer jag att diskutera de preliminära observationerna vidare ur ett språkdidaktiskt perspektiv.