I läroplaner för de naturvetenskapliga ämnena är ett av de långsiktiga målen att elever ska utveckla förmågan att genomföra systematiska undersökningar. Systematiska undersökningar refererar till naturvetenskapliga arbetsmetoder. Men det finns inte bara en naturvetenskaplig metod, utan en mångfald som har väldigt olika innebörd i olika discipliner. De skiljer sig fundamentalt när det gäller till exempel idéer kring metoder, data, analyser och kunskapsanspråk. En fråga blir då vilka idéer som är representativa för det naturvetenskapliga arbetssätten och som lärare ska presentera i skolan. En utgångspunkt för det ramverket som presenteras här är att se naturvetenskapliga arbetssätt som kunskapsskapande praktiker. I dessa praktiker ställer forskare frågor om materiella fenomen och utvecklar förslag på svar, stödda av olika typer av empiriska och teoretiska bevismedel. Därefter publiceras detta så att kunskapspåståendena kan bli en del av ett kritiskt och konsensussökande samtal inom en gemenskap av sakkunniga kollegor. I denna process använder forskare ett flertal olika naturvetenskapliga praktiker och tankesätt som redskap. Dessa kan delas upp i två nivåer: en laborativ nivå, där fokus ligger på de kunskaper och fallgropar som enskilda forskare och forskargrupper måste vara medvetna om, samt de procedurer de måste följa för att deras studier ska anses vetenskapliga; och en social nivå, där kunskap utvecklas och etableras genom ett kritiskt och konsensussökande samtal inom forskarkollektivet. Detta bygger på en idé om naturvetenskapen som grundläggande argumentativ där den sociala och institutionella dimensionen är fundamental för att förstå det naturvetenskapliga arbetssätten. I detta konferensbidrag kommer några etablerade didaktiska modeller presenteras i ljus av ramverket ovan och några konsekvenser för undervisning diskuteras.