The effects of climate change are already being felt today, and future effects, which will be determined by the readiness and resolve of today’s world leaders, are fraught with high levels of complexity, uncertainty, ambiguity, and transboundary effects – characteristics of systemic risk. Since climate change is seen as a threat multiplier, the risks that might be impacted by climate change, such as floods and dam failure, will be affected by systemic risk characteristics as well. Recent literature on risk governance calls for a more inclusive approach to address the challenges of systemic risks. Sweden has adopted the Sendai Framework, which aims to reduce disaster risk and strengthen societal resilience through a more people-centered approach. Sweden can be expected to have the resources and institutional structures needed to be able to implement the framework at a high level. However, evaluations of recent crises have shown a discrepancy between what can be expected and actual performance. This thesis aims to increase the understanding of contextual barriers to and drivers of inclusive risk governance, with a focus on responsibilities, (mandated) collaboration, and stakeholder participation, as an approach to increase societal resilience against disaster and systemic risk. The aim is reached by studying flood-related systemic risks and their governance. Three distinct, qualitative case studies focusing on different aspects of the Swedish disaster risk reduction and risk governance systems in relation to the risk of floods and dam failure are the empirical foundation for the four papers that are appended in the thesis. The thesis concludes that there is a need for a change in how resilience is framed, as part of a paradigm shift to a discourse that views resilience as a measure of adaptive capacity, and a change in how systemic risks should be understood and governed, as part of a paradigm shift to an inclusive risk governance framework.

Effekterna av klimatförändringarna märks idag, och framtida effekter, som avgörs av beslutsamheten hos dagens ledare, har höga nivåer av komplexitet, osäkerhet, tvetydighet och effektöverskridande – egenskaper hos systemrisker. Eftersom klimatförändringar ses som en hotmultiplikator kommer de risker som kan påverkas av klimatförändringar, såsom översvämningar och dammbrott, också att påverkas av systemriskegenskaper. Nylig litteratur om riskstyrning föreslår ett mer inkluderande tillvägagångssätt för att hantera utmaningarna med systemrisker. Sverige har antagit Sendai Framework, som syftar till att minska katastrofrisken och stärka samhällelig motståndskraft genom ett mer människocentrerat förhållningssätt. Sverige kan förväntas ha de resurser och institutionella strukturer som behövs för att kunna implementera ramverket på hög nivå. Utvärderingar av kriser det senaste årtiondet har dock visat att det finns en diskrepans mellan vad som kan förväntas och faktisk prestation. Syftet med denna avhandling är att öka förståelsen för kontextuella hinder och drivkrafter för inkluderande riskstyrning, med fokus på ansvar; (obligatorisk) samverkan; och intressentdeltagande, som ett tillvägagångssätt för att öka samhällets resiliens mot katastrofer och systemrisker. Målet nås genom en studie av översvämningsrelaterade systemrisker och deras styrning. Tre distinkta, kvalitativa fallstudier som fokuserar på olika aspekter av de svenska katastrofriskreduktions- och riskstyrningssystemen i relation till översvämningsrisk och risk för dammbrott är den empiriska grunden för de fyra artiklar som ligger till grund för avhandlingen. Slutsatsen av avhandlingen är att det finns ett behov av en förändring av hur resiliens betraktas, som en del av ett paradigmskifte till en diskurs som ser resiliens som ett mått på anpassningsförmåga, och en förändring av hur systemrisker ska förstås och styras, som del av ett paradigmskifte till ett ramverk för inkluderande riskstyrning.

This thesis aims to increase the understanding of contextual barriers to and drivers of inclusive risk governance, with a focus on responsibilities, (mandated) collaboration, and stakeholder participation, as an approach to increase societal resilience against disaster and systemic risk. The aim is reached by studying flood-related systemic risks and their governance. Three distinct, qualitative case studies focusing on different aspects of the Swedish disaster risk reduction and risk governance systems in relation to the risk of floods and dam failure are the empirical foundation for the four papers that are appended in the thesis. The thesis concludes that there is a need for a change in how resilience is framed, as part of a paradigm shift to a discourse that views resilience as a measure of adaptive capacity, and a change in how systemic risks should be understood and governed, as part of a paradigm shift to an inclusive risk governance framework.