När domstolen ska försöka döma i ett mål där ett barn farit illa eller där en försäkringstagare står i tvist med sitt försäkringsbolag efter en skada på jobbet, räcker inte den egna kunskapen till. Hur är det möjligt för rätten att veta hur ett barns kropp och hjärna fungerar, eller hur en viss ryggskada tar form? Som hjälpmedel finns sakkunniga experter, som fyller en stor och viktig roll i rätten. Experterna kan besitta kunskaper som blir helt avgörande för utgången i ett mål, men utan regler som talar om för domstolen hur den ska värdera utlåtanden från sakkunniga, kan vissa problem uppstå. Det är vanligt att det medverkar flera sakkunniga i samma mål, på en eller båda sidor, som inte tycker samma. Vad som varit föremål för denna uppsats är hur domstolen går till väga när flera sakkunnigutlåtanden säger emot varandra.

Syftet med uppsatsen har varit att utreda hur domstolen granskar sakkunnigbevisning, i synnerhet motstridig sakkunnigbevisning, för att sedan utreda hur granskningen förhåller sig till det höga kravet på rättssäkerhet. Även om rättssäkerhetsbegreppet kan sägas ha olika betydelser kan förutsebarhet, legalitet och effektivitet utgöra grunddragen. Fyra olika rättsfall där sakkunnigbevisning utgjort en stor del av bevisningen har varit det huvudsakliga föremålet för arbetet. Genom granskning av rättsfallen har vissa riktlinjer kunnat urskiljas när det kommer till vad domstolen utgår från vid värderingen.

De mest framträdande riktlinjerna har visats vara egenskaper hos den sakkunnige som påverkar dess trovärdighet såsom erfarenhet, säkerhet och kompetens. När det sedan ställts mot rättssäkerhetsbegreppet har slutsatsen kunnat dras att det i dagens läge inte finns tillräckliga regler eller metoder som styr värderingen av sakkunnigbevisning. En allmän acceptans av de identifierade riktlinjerna har däremot genom arbetet visats kunna vara ett steg på vägen mot en enhetlig värdering av motstridig sakkunnigbevisning. Värderingen ska ju vara fri, vilket också innefattar värderingen av sakkunnigbevisning.

Användningen av sakkunniga har även visats kunna bli mer rättssäker genom uppställning av kvalifikationskrav som ska avgöra vem som får benämnas sakkunnig. Det skulle däremot medföra att en prövning görs innan ett eventuellt utlåtande ges, vilket kan medföra tidskrävande åtgärder och att effektiviteten i förfarandet därför får ge vika. I slutändan är det därför inte en ändamålsenlig åtgärd.