Barn har en lagstadgad rätt till umgänge med den förälder som det inte bor tillsammans med. Rätten till umgänge ska tillgodoses även när barnet är omhändertaget för tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Under pågående LVU-vård kan denna rätt inskränkas genom ett beslut om umgängesbegränsning om socialnämnden anser att det är nödvändigt för genomförandet av vården. Ett beslut om umgängesbegränsning inom ramen för pågående tvångsvård är en av de mest ingripande åtgärderna som samhället kan vidta gentemot en enskild person. Trots detta saknar barn i regel medel att överklaga ett sådant beslut; de har inte rätt till offentligt biträde enligt LVU och de har inte heller rätt att föra sin egen talan förrän de fyllt 15 år. Uppsatsens övergripande syfte är därför att undersöka barns access to justice, det vill säga barns tillgång till formell och reell rättvisa, i dessa situationer. Undersökningen genomförs med en kritisk rättsdogmatisk metod och med access to justice som en teoretisk utgångspunkt. Resultatet visar att barns förutsättningar att överklaga beslut om umgängesbegränsningar generellt sett är dåliga. Detta gäller särskilt om barnet är under 15 år; i dessa fall är barnets möjligheter att överklaga i princip obefintliga. Resultat visar också att den rådande lagstiftningen, i vilken rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om umgängesbegränsning saknas, inte står i uppenbar strid med artikel 12 i barnkonventionen eller artiklarna 6 och 8 i Europakonventionen. Det finns dock indikationer på att lagstiftningen inte heller är helt förenlig med de krav som ställs i artiklarna. Rättsläget är emellertid inte helt tydligt, varför det behövs mer forskning.