Den här uppsatsen handlar om dyslexi, åtgärder och hjälpmedel, sett ur ett teoretiskt och ett verkligt perspektiv. Syftet var att mot en grundläggande teoretisk bakgrund undersöka vilken hjälp dyslektiker bör få, och verkligen får, i skolan. Uppsatsen består av tre delar. Först, en teoretisk översikt där det redogörs för några forskares teorier kring de frågeställningar uppsatsen bygger på. Här läggs störst vikt på Torleiv Höien och Ingvar Lundbergs bok Dyslexi – Från teori till praktik. Denna bok är intressant och har betytt mycket för detta arbete. Sedan följer en praktisk undersökning där fyra lärarintervjuer presenteras. Intervjuernas syfte var att få fram en verklig bild av hur situationen ser ut för dyslektiska elever i skolan idag. Slutligen knyts dessa delar samman av i en resultatdel, där intervjuernas resultat ställs mot forskarnas teorier. Resultatet av undersökningen visar att de intervjuade lärarna är mycket insatta i ämnet, och att deras teorier stämmer bra överens med teoretikernas. Det läggs ner ett grundligt arbete för att hitta och diagnostisera elever med dyslexi. Men trots detta är inte situationen problemfri för elever med specifika läs- och skrivsvårigheter i skolan. När det gäller åtgärder och hjälpmedel finns det brister, och skolan klarar inte leva upp till de krav som läroplanen ställer. Anledningen till detta verkar uppstå ur två stora problem. Det ena är att skolan har för små resurser, vilket medför för lite personal och brist på kompensatoriska hjälpmedel. Det andra är mentaliteten i skolan att försöka vänta ut problemet och agera för sent. Båda dessa faktorer drabbar elever med dyslexi på ett negativt sätt och påverkar kvalitén på deras utbildning.