I min uppsats har jag belyst frågan om användandet av skönlitteratur främjar läsutvecklingen eller inte. Jag har gjort kvalitativa intervjuer med två lärare och fyra elever och jag har tittat på vad forskningen skriver om användandet av skönlitteratur. I uppsatsen diskuteras även om det finns tillräckligt med relevant skönlitteratur för att man ska kunna använda enbart det vid läsinlärningen. Forskningen inom ämnet säger att läsandet av skönlitteratur är viktigt för barnen; dels för den kulturella förmedlingen och dels för att barnen får ta del av och reflektera över andras liv och upplevelser. Det är viktigt för barnens tankeverksamhet, deras inre bilder och empati. Högläsning av litteratur ger en gemenskap och man kan tillsammans ta del av det innehåll som texten ger. Det påpekas även hur viktigt det är att man har en förförståelse och ett intresse för det man ska läsa. Har man inte det så främjas inte läsutvecklingen på bästa sätt. Genom skönlitterära böcker har man större möjligheter att hitta den enskilda elevens intresseområde. Min slutsats är att om man hittar skönlitteratur som fångar elevens intresse så är det att föredra vid läsinlärning och läsutveckling.