Syftet med den här uppsatsen är att undersöka lärares normer vid rättning av elevtexter och vad lärarna har gemensamt i sin rättning. Undersökningen baseras på intervjuer med fyra lärare från låg-, mellan- och högstadiet samt gymnasiet. Undersökningen visar att skolnormens regler, som är en förenkling av standardnormen, gäller överlag bland lärarna men tillämpas i olika hög grad. I grundskolan är det tillåtet att variera språkbruket mer beroende på texttyp vilket inte är fallet i gymnasiet. Dessutom har det visat sig att ju högre upp i stadierna man kommer desto mer ökar kraven på språklig korrekthet medan textens innehåll och meningsfullhet däremot verkar minska i betydelse. Ordet skrivglädje eller textens meningsfullhet nämns inte av lärarna på högstadiet och gymnasiet och en dialog om språkets olika varianter och skilda användningsområden saknas också här. Gemensamt för lärarna är att de har svårt att motivera varför eleverna t.ex. inte får börja en mening med och eller men. Denna regel, bland andra, ses av lärarna som en odiskutabel sanning troligtvis eftersom de själva har fått lära sig dessa regler en gång och därför ser dem som korrekta.