Det här arbetet utgår i mångt och mycke från det som bland vissa feminiska geografer kommit att kallas rädslans rum. Detta rum betraktas som något utav ett männens rum som utesluter kvinnors närvaro. Kvinnor har historiskt sett betraktats som något av ett hot mot den rationella världen. För att förhindra kaos har det funnits ett allmänt synsätt som placerar kvinnor i samhällets reproducerande sfär (hemmet), för att där gynna samhällsutvecklingen. På så sätt hålls kvinnorna också utanför männens arena, det offentliga rummet (där den producerande delen av samhället finns). Städer är stora offentliga rum som därmed domineras av män. Det blir i sammanhanget en fråga om hur kvinnor som besöker det offentliga rummet hanterar detta. Dagens samhälle ser givetvis något mer annorlunda ut än de äldre upplagorna, med en större könsmässig uppdelning. Det finns dock element i de offentliga rummen som upprätthåller något av den gamla uppdelningen. I dagens våldsbenägna samhälle är det städerna som framstår som de största oroshärdarna. För kvinnor som rent allmänt anses som svagare än män (och som forlöpande blir informerande om detta generation efter generation genom socialiseringsprocesser)uppstår det ett förhållningssätt till städer, där dessa betraktas som farliga. Rädslans rum uppstår härmed. Inom detta rädslans rum finns det platser som anses farligare än andra, vilket begränsar rörlighetsmönstret för många. Uppsatsen studerar två olika kvinnliga grupper; studenter och pensionärer för att på så sätt också utreda om det finns några likheter och skillnader beroende på ålder. Mina frågeställningar lyder enligt följande; På vilket sätt känner kvinnor bosatta i Karlstad sig begränsade i sin rörlighet? Vilka faktorer är det som skapar otrygghet i stadsrummet? I vilken mån spelar ålder en roll för inställningen till staden som hotande miljö? Arbetets teoretiska del försöker att klargöra och samtidigt anlägga en bas för det empiriska materialet som här inhämtat via enkäter. Det som diskuteras i teorin är bland annat det offentliga rumme, rädsla, könsrelationer osv. Här tar jag även upp Connells teori om den sociala praktiken som i sammanhanget kan ses som något av en huvudteori. De svar som jag kom fram till var att kvinnor känner sig begränsade i sin rörlighet pga en rädsla för att råka illa ut. En rädsla som är påverkad av vad man hör från andra och kanske framförallt massmedia. Detta innebär att vissa platser undviks, i all synnerhet platser där det tidigare har hänt våldsamma saker. Faktorer som påverkar rädslan är alltså information som fås genom rykten och massmedia. Andra mer fysiska orsaker såsom mörker och främlingar, och andra något mer psykiska orsaker som att känna sig ensam och tystnaden. Det finns många människor samlade i stadsrummet, vilket verkar innebära att det vilar en hotfull karaktär över detta. Ju fler människor det är samlade på en specifik yta desto större chans är det också till interaktioner av olika typer. Det tycks också råda en skillnad pga ålder i inställning till staden som hotande miljö. Både studenter och pensionärer anser att de känner en viss rädsla när de vistas i stadsrummet (framförallt under kvällar). Den stora skillnaden är att den yngre gruppen ändå väljer att utsätta sig för risker, då de exempelvis går ut på krogen under helgerna. Många pensionärer väljer istället att helt stanna inne efter mörkrets inbrott. En annan viktig skillnad är att studenterna är rädda för sexualiserat våld (exempelvis våldtäkt), medan de äldre upplever en större rädsla för att bli utsatta för rån. Det tycks allmänt sett råda ett respektfullt förhållningssätt mot de faror som kan lura i stadsrummet, där dessa leder till en hög grad av begränsning i kvinnor rörelsemönster.