Syftet med denna uppsats har varit att i dessa tre verk undersöka, om det i dem förekommer svek, hur sveket uppstår, hur det presenteras och hur det sonas. I undersökningen har som stöd för analysen använts , Det lysande mörkret, av Ulf Olsson (1988), Mörkrets Motbilder, av Christina Bergil (1995), som bland annat behandlar Sveket(1966), samt Anrop och Ansvar, av Anders Tyrberg (2002), som bland annat behandlar Dykungens dotter (1985). Resultatet visar att svek förekommer både på ett fysiskt, psykiskt och religiöst plan. Med hjälp av att visa på svek mellan människor och då i synnerhet barnet blir drabbat vill hon lyfta fram våldet och lidandet i världen precis som det ser ut. Först när människan ger upp sitt eget jag och själviskhet för att kunna återuppstå i en relation med den andre, med medmänniskan kan en verklig kärleksgemenskap bli till. I Jaget och världen (1977) uttrycker Trotzig att ”människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte det?”