I min uppsats har jag valt att studera Göran Tunströms roman Berömda män som varit i Sunne (1998). Tunströms båda tidigare Sunneromaner, Juloratoriet (1983) och Tjuven (1986), kan sägas följa en återfödelsestruktur som för tankarna till myten om Orfeus och Eurydike. I Berömda män som varit i Sunne är denna struktur inte lika tydlig som i de tidigare romanerna, men gör sig ändå påmind i romanens berättarjag, Stellan Jonsson Lök, en berättare som på flera sätt skiljer sig från Tunströms tidigare orfiska berättare. Min frågeställning är, med Berömda män som varit i Sunne som den avslutande delen i Sunnetriptyken, om Stellan är Tunströms sista orfiska berättare och om så är fallet vad är då syftet med hans berättande? Syftet med uppsatsen är att visa hur Stellan Jonsson Lök fungerar som jagberättare i Berömda män som varit i Sunne. Stellans funktion som berättare studeras genom att läsa romanen i ljuset av de tidigare orfiska berättarna i Juloratoriet och Tjuven. Dessutom analyserar jag betydelsen av den orfiska strukturen, mötets roll och funktion samt Martin Bubers relationsfilosofi. Verktygen för denna analys hämtar jag främst från två källor i den tidigare Tunströmforskningen; Anders Tyrbergs Anrop och amsvar (2002) och Anita Vargas Såsom i en spegel (2002)