Det svenska finansiella systemet är väl fungerande. En bidragande orsak till detta är det regelverk som utarbetats av myndigheterna. En av dessa regler är kapitaltäckningsreglerna som återfinns i Lag (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Reglerna innebär ett krav på finansiella institut såsom t.ex. banker att upprätthålla en viss nivå av riskkapital (i huvudsak eget kapital) i procent av bankens tillgångar. Anledningen till bestämmelserna är att bankerna ska ha en godtagbar soliditet för att i möjligaste mån undvika bankkonkurser eller liknande tillstånd. Dagens regler innebär att bankerna måste upprätthålla 8 % riskkapital av bankens tillgångar multiplicerade med olika vikter för olika tillgångar. Så har t.ex. utlåning till bostäder riskvikten 50 %, vilket innebär att det för utlåning till bostadsfastigheter krävs 4 % riskkapital. Utlåning till företag kräver däremot 100 % riskvikt, vilket innebär att banken måste upprätthålla riskkapital om 8 % av utlåningen till företag. Nya regler är dock föreslagna som väntas bli implementerade under år 2005. Det kommer inte att bli någon förändring i själva procentsatsen eller sättet att beräkna riskkapital i bankerna. Det är riskvikterna som är föremål för förändringar. Tidigare har alltså företagen haft samma procentuella krav på riskkapital i bankerna, detta skall enligt förslaget ändras. De nya reglerna skulle således kunna leda till att olika mängd riskkapital måste upprätthållas för olika företag. Det torde vara känt att eget kapital, och även andra former av riskkapital, kräver avkastning. Författarna frågar sig inledningsvis hur stor vikt som lagts i utredningen av de nya reglerna vid eventuell påverkan på låntagarnas räntor. Syftet med uppsatsen är att visa vilka förändringar i lånekostnaden företagen får till följd av de nya kapitaltäckningsreglerna, givet de förutsättningar som återfinns i uppsatsen, samt att undersöka om förändringen är motiverad med hänsyn till företagens risk att förorsaka kriser i bankerna. Författarna genomför detta genom att visa effekten av reglerna för ett antal befintliga företag samt genom att redogöra för ett antal bankkriser. Eftersom en av anledningarna till kapitaltäckningsreglernas existens är förhindrandet av bankkriser är det en befogad frågeställning huruvida de mer riskfyllda företagen kan sägas orsaka eller bidra till bankkriser mer än de företag som inte bedöms vara så riskfyllda. En fundering författarna fått är om det inte kan vara så att en av anledningarna till att kriser uppstår är att de ”säkra” företagen misslyckas med att fullgöra sina förpliktelser.