Finansieringsformen leasing saknar både redovisningslagstiftning och en skattelagstiftning. Redovisningen styrs av rekommendationer utformade av Redovisningsrådet och Bokföringsnämnden som i sin tur påverkas av internationella redovisningsorgans standarder. Eftersom särskilda skatteregler saknas så råder rättspraxis. I nuvarande rättsläge råder en osäkerhet och därför vill vi undersöka om detta anses som ett problem i praktiken. Ett leasingavtal skall klassificeras antingen som finansiellt eller operationellt. Parterna skall självständigt pröva avtalet vilket innebär att det blir en subjektiv bedömning som ligger till grund för klassificeringen. Detta i sin tur kan innebära att både leasetagare och leasegivare skattemässigt skriver av på samma objekt. Avgörande villkor för att leasingavtalet skall klassificeras som finansiellt är att ”de ekonomiska fördelar och ekonomiska risker som förknippas med ägandet av objektet i allt väsentligt överförs från leasegivaren till leasetagaren”. Detta står i motsats till beskattningens regler om räkenskapsenlig avskrivning i 18 kap. Inkomstskattelagen (IL) som tillämpar juridisk form i första hand. I empiriavsnittet presenteras våra intervjuer med företag, revisorer, skatteverket och finansdepartementet. Vi har genom intervjuer sökt svar på de frågor vi ställer i problemformuleringen. Slutsatsen vi kan dra av vår undersökning är att en skattelagstiftning med särskilda regler om leasing är önskvärd. Men det beror på hur reglerna utformas, om de förutsätter ett samband eller om de frikopplas. Genom vår undersökning kommer vi även fram till att det är svårt att skriva en lag som passar alla och som kan säkerställa att intressenterna får en korrekt bild av företaget. I uppsatsen dras slutsatsen att det krävs en lagändring för att kunna låta redovisningsreglerna styra beskattningen vid finansiell leasing.