Ett viktigt sätt att styrka lärarprofessionen är att skapa förutsättningar för samarbetskulturer som bygger på kollegialt och systematiskt planeringsarbete med stöd av didaktiska modeller. Forskning visar däremot att detta är sällsynt (Nordgren m.fl. 2020). Ett sätt att skapa dessa förutsättningar är att redan i lärarutbildningens ämneskurser, skolförlagda delar och examensarbete ge lärarstudenter möjlighet att utveckla denna förmåga. Det saknas dock forskning om hur lärarutbildning kan skapa förutsättningar för detta. I vår studie har vi följt två studenter som under sin skolförlagda del av utbildningen fått använda en didaktisk modell som de sedan tidigare arbetat med under ämneskursen i samhällskunskap. Modellen har de använt som stöd för att tillsammans planera, genomföra och utvärdera sju lektioner i två klasser i årskurs fyra inom ett arbetsområde som de döpt till ”Allas rätt i samhället”.Modellen har två dimensioner. Den första handlar om att planera för att systematiskt skifta mellan vardagliga och vetenskapliga perspektiv genom att packa upp och packa ihop innebörden av begrepp (Maton et al., 2017). Den andra handlar om att skifta mellan ett individ- och samhällsperspektiv, något som visat sig vara viktigt för att elever ska nå fördjupade kunskaper om förhållanden i samhället (Månsson, 2010).Den övergripande forskningsfrågan är vilka konsekvenser den didaktiska modellen ger för studenternas planering. Data består av ljudinspelningar av studenternas gemensamma planeringar och utvärderingar av undervisningen. Vår preliminära analys visar att modellen stödjer studenterna att fokusera på både vardag/vetenskap och individ/samhälle, men att de har svårare att konkretisera innebörden av att byta mellan individ/samhälle. Det är i första hand ett individperspektiv som dominerar. Analysen visar hur modellen fungerade som stöd för kollegiala överväganden och för att systematisera planeringsarbete.