This essay examines the relationship between music and interculturality in the work of Franco-Spanish artist Manu Chao, as well as in its reception. While traditional approaches to Intercultural Communication have focused on verbal language and symbolic exchange, this essay argues that music, together with words, can function as an emotionally resonant space for intercultural dialogue across cultures, languages and borders. Drawing on critical theory, postcolonial thought and the reinvented concept of musical mestizaje, this essay investigates how Chao’s songs approach issues such as migration, marginalisation, globalisation and resistance. Methodologically, the study combines a textual and musical analysis supported by academic literature and biographical sources. The aim is not to idealize the figure of Manu Chao, but to assess whether his music acts as a form of symbolic resistance, or if it risks being absorbed into neoliberal multiculturalism. Ultimately, this work argues that music, through its emotional resonance, multilingualism, and narratives, can serve as an inclusive tool to promote intercultural engagement in a world marked by inequality, division and displacement. 

Denna uppsats undersöker musikens relation till interkulturalitet och politiska budskap i den fransk-spanska artisten Manu Chaos verk, såväl som i dess mottagning. Medan traditionella förhållningssätt till interkulturell kommunikation har fokuserat på verbalt språk och symboliskt utbyte, hävdar denna uppsats att musik, tillsammans med ord, kan fungera som ett känslomässigt resonerande utrymme för interkulturell dialog över kulturer, språk och gränser. Med utgångspunkt i kritisk teori, postkolonialt tänkande och det återuppfunna begreppet musikalisk mestizaje undersöker den här uppsatsen hur Chao´s sånger närmar sig frågor som migration, marginalisering, globalisering och motstånd. Metodologiskt kombinerar studien en text- och musikanalys med stöd av akademisk litteratur och biografiska källor. Syftet är inte att idealisera Manu Chaos gestalt, utan att bedöma om hans musik fungerar som en form av symboliskt motstånd, eller om den riskerar att absorberas i den nyliberala mångkulturen. I slutändan hävdar denna uppsats att musik, genom sin känslomässiga resonans, flerspråkighet och berättelser, kan fungera som ett inkluderande verktyg för att främja interkulturellt engagemang i en värld präglad av ojämlikhet, splittring och förskjutning.