Referenser till Shakespeare kan verka som ett marginellt fenomen i båda äldre och nutida arbetarlitteratur. Det är dock ingalunda unikt att Shakespeare citeras eller på olika sätt blir en referenspunkt. I min presentation anlägger jag ett brett kronologiskt perspektiv och argumenterar för att Shakespearereferensernas funktion förändras över tid: medan de i äldre arbetarlitteratur ofta symboliserar ett kulturarv som i optimistisk anda skall erövras av den (oftast manliga) huvudpersonen blir Shakespeare i mer samtida romankonst en symbol för skillnaden mellan kulturellt och ekonomiskt kapital, för huvudpersonens prekära ställning på arbetsmarknaden samt, mer pessimistiskt, för det traditionella kulturarvets ouppnåelighet. Därmed, menar jag, kan Shakespearereferenserna sägas spegla bredare förändringar i teman och attityder över tid inom den svenska arbetarlitteraturen, inte minst vad gäller glidningen från "proletariat" till "prekariat". Mina exempel tas specifikt från Eyvind Johnsons 30- och 40-talsromaner (t ex Romanen om Olof och Krilonserien) samt från två samtida svenska romaner med tydligt fokus på arbete och prekaritet, Elise Karlssons Smuts (2021) och Jenny Andreassons Teatern (2022), som båda utspelar sig runt Shakespeareuppsättningar på teatrar i Stockholm.