Bakgrund

I månadsskiftet november-december 1961 (för drygt femtio år sedan - men precis 50 år vid studiens genomförande), kom de första rapporterna i svenska medier om att sömnmedlet Neurosedyn (thalidomid) kunde förorsaka fostermissbildningar hos gravida kvinnor. Den så kallade neurosedynkatastrofen blev mycket uppmärksammad i media och ledde på sikt till viktiga framsteg i svenskt patientsäkerhetsarbete. Reglerna kring kliniska läkemedelsprövningar stramades upp, habilitering av barn med rörelsehandikapp utvecklades och Läkemedelsförsäkringen instiftades. Mediernas roll i sammanhanget är av vikt att studera historiskt för att bättre förstå orsaker och samband även idag.

Syfte

Att undersöka hur svensk press rapporterade om neurosedynkatastrofen, perioden 1961-1962.

Metod

Kvalitativ innehållsanalys på allt befintligt artikelmaterial (dags-, fack- och veckopress) i pressarkivet hos Föreningen för de neurosedynskadade (Röda Korsets sjukhus) för den aktuella perioden.

Resultat

Resultaten presenterades vid Läkaresällskapets riksstämma 2011 på ett symposium om 50-årsminnet av Neurosedynkatastrofen.  Till huvudslutsatserna hör att:

• medicinjournalistiken – och all rapportering - gick i myndigheternas ledband

• artiklarna ofta hade ett svårgenomträngligt språk

• under 1961-62 var neurosedynbarnen i princip helt osynliga i medierna (inga foton, inga föräldrar mer än en ”representantfamilj”)

• reportage med drabbade familjer och barn tillkom i större omfattning först 1963

• debatt fördes av bland andra Bang (Barbro Alving) i intensiv dialog med Medicinalstyrelsens GD Arthur Engel)

• efter hand framträdde medierna som en kanal för information och konsumentupplysning i frågan