I uppsatsen undersöks vad som ansågs vara avvikande sexualitet, hur åtalade personer med avvikande sexualitet beskrevs och vad för åtgärder de fick före och efter avkriminaliseringen 1 juli 1944. Studien utgår från fyra fall från de rättspsykiatriska utredningarna från Mariebergs mentalsjukhus åren 1943-1945. Syftet är att undersöka vad som räknades som en sexuell avvikelse och hur homosexuella män med en avvikande sexualitet beskrevs samt vilka diagnoser och åtgärder de fick. Studien baseras på originalhandlingar från Marieberg och dessa kompletteras sedan med tidigare forskning för att få en helhetsbild och för att kunna jämföra hanteringen av homosexualitet vid Marieberg med ett nationellt perspektiv.  

Undersökningen av de fyra fallen visar att de flesta männen som utreddes fick diagnoser som psykopati och abnorm sexualitet. Männen sågs ofta som olämpliga för fängelsestraff och fick därför ofta straff som övervakning eller psykiatrisk behandling. Det framgår tydligt att läkarnas utlåtande hade stor makt över männens juridiska öden.  

Analysen visar att homosexualitet och annan på den tiden betraktad avvikande sexualitet fortfarande ansågs omoraliskt och farligt även efter avkriminaliseringen 1944. Språket och beskrivningarna i journalerna förändrades inte nämnvärt efter avkriminaliseringen vilket visar att psykiatrin stod fast vid sin hållning till att homosexualitet och annan avvikande sexualitet var moraliskt fel och att de fortfarande ville motverka att homosexuella kunde gå helt fritt. Psykiatrin bidrog alltså till att befästa samhällets normer kring kön och sexualitet genom att definiera vissa sexualiteter som psykiskt sjuka.  

I slutsatsen lyfts det fram hur dessa journaler och utredningar speglar hur juridik och medicin samverkade för att kontrollera människor vars sexualitet bröt mot tidens normer.