Den 1 juli 2023 trädde ett antal lagändringar i kraft med syfte att förbättra regelverket för utredningar mot barn som misstänks för brott. En av dessa ändringar avsåg regelverket ombevistalan som innebär en möjlighet att i ett domstolsförfarande pröva skuldfrågan för barn under straffbarhetsåldern. Tidigare har en bevistalan föregåtts av en behovsbedömning av socialnämnd eller Socialstyrelsen. Användningen av institutet har i rättstillämpningen varit återhållsam. Den nya lagändringen innebär betydligt utökade möjligheter att föra en bevistalan i form av en presumtionsregel för de allvarligaste brotten. Regeringen anförde som skäl för en utökad användning av bevistalan dels att det från samhällets sida finns ett berättigat intresse av att omständigheterna kring ett allvarligt brott utreds och att tillräckliga åtgärder vidtas mot den som ligger bakom brottet, dels att en bevistalan kan fylla en viktig funktion ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Uppsatsen syftar till att redogöra för och analysera kring en utökad användning av institutet bevistalan och dess förhållande och förenlighet med rättssäkerhet och oskyldighetspresumtionen samt de rättigheter som garanteras barn genom svensk rätt, i synnerhet barnkonventionen. Syftet uppnås genom en rättsdogmatisk metod och tar stöd itraditionella rättskällor såsom lag, förarbeten, prejudikat samt doktrin. Uppsatsens analys ger inget klart och enkelt svar. Rättssäkerhetsbegreppet saknar given betydelse och präglas av olika uppfattningar i både förarbeten och doktrin. Huruvida en utökad användning av bevistalan innebär en ökad rättssäkerhet är således i stor utsträckning beroende på vem man frågar och vilka aspekter som tilldelas vikt. Nära förknippad med rättssäkerheten är även oskyldighetspresumtionen. Att ett barn under straffbarhetsåldern måste prövas i domstol ställs inte upp som krav av presumtionen. Uppsatsen finner även att en sådan ordning inte verkar syfta till att rentvå den unge, utan snarare att fälla fler minderåriga barn för brott vilket kan ifrågasättas under oskyldighetspresumtionen. 

Slutligen ifrågasätter uppsatsen en utökad användning av bevistalan utifrån principen om barnets bästa och de garantier som uppställs av art. 40 barnkonventionen. Uppsatsen finner att en domstolsprocess kan vålla barnet både skada och obehag och är således inte förenligt med barnets bästa i art 3.1 barnkonventionen. Det kan emellertid inte klarläggas huruvida andra intressen, till exempel målsägandes, kan trumfa barnets bästa. Det förefaller att anledningen härför är artikelns vida formulering vilket gör den vansklig att tillämpa. Vidare ifrågasättshuruvida en utökad användning av bevistalan tillgodoser de krav som uppställs i art. 40 barnkonventionen. Slutsatsen i detta avseende är att en bevistalan inte uppfyller förevarande krav i det avseendet att institutet inte är speciellt anpassat till barn och inte utgör en barnvänlig process. Institutets utformning tar inte hänsyn till de negativa konsekvenser som en domstolsprocess kan innebära för ett barn. Dess funktion saknar med andra ordtvärvetenskapligt stöd. En utökad användning av bevistalan blir därmed otillfredsställande i den bemärkelsen att domstolsprocessen innebär negativa konsekvenser för barnet, samtidigt som regeringens argument om en ökad rättssäkerhet och ett starkare genomslag av oskyldighetspresumtionen inte verkar ha fog för sig.