Abstract

Idag är litteratur som påstås beskriva sanna händelser mycket populär, framför allt bland yngre läsare. Ofta skildrar denna litteratur ett extraordinärt människoöde som kryddas med inslag av våld, sex och olika övergrepp. Det är en persons subjektiva sanning som berättas, ofta av en journalist. Ett begrepp som ofta används för att beskriva sådan litteratur där fakta och fiktion blandas är faktion eller faktionslitteratur.

   Läsning av faktion har naturligtvis blivit allt vanligare även i skolan där många lärare nöjer sig med att eleverna intresserat läser denna litteratur. Problemet är dock att många av dessa yngre och oerfarna läsare helt okritiskt håller allt det de läser för sant. Detta i kombination med att många lärare finner det svårt att handskas med faktionslitteratur är mycket olyckligt.

   Målet med denna uppsats är att skapa verktyg som kan användas då man behandlar och diskuterar faktionslitteratur i klassrummet. Detta görs genom att analysera hur Maria Erikssons och Liza Marklunds dokumentärroman Gömda (1995) är uppbyggd och hur den berättas. Med syfte att fördjupa förståelsen av faktionsepik och av dokumentärromanen som genre, diskuteras och analyseras Gömda utifrån ett genrehistoriskt perspektiv.

Nyckelord: Faktion, berättarteknik, uppbyggnad, dokumentärroman.