1973 införde Sverige ett absolut låneförbud mot närstående lån i aktiebolagslagen. Förbudet omfattade samtliga penninglån till aktieägare, styrelseledamöter, verkställande direktörer med flera. Även de vederbörandes anhöriga träffades av förbudet. Med införandet av bestämmelser sökte lagstiftaren att förhindra så kallade aktieägarlån som ansågs vara problematiska utifrån borgenärernas perspektiv. Utlåningen kunde nämligen i vissa fall leda till att företags tillgångar, många gånger motsvarande bolagets hela aktiekapital, bestod endast av en fordran på aktieägare. Mot bakgrund av att ett  aktiebolags ansvar mot borgenärer är normalt begränsat till egna kapitalet ansåg lagstiftaren att det var nödvändigt att säkerställa ett stabilt skydd för borgenärer och införde låneförbud mot närståendelån. Låneförbudet ansågs jämväl vara ett bra verktyg för att komma till rätta med skatteundandragandet. Någon skattefri konsumtion med de lånade medlen var alltså inte längre möjlig. Överträdelse av bestämmelser straffsanktionerades och fängelse ingick i straffskalan.

För att förstärka effekten av bestämmelserna skulle förbjudna lån även beskattas och 1976 infördes skatterättslig reglering i dåvarande kommunalskattelag. Civilrättsligt och skatterättsligt område förblir sammankopplade genom en hänvisning i inkomstskattelagen till bestämmelserna om förbjudna lån i aktiebolagslagen.

Den absoluta karaktären av låneförbudet påkallade behovet av undantag. Undantag för kommersiella lån infördes i syfte att möjliggöra sedvanliga affärsmässiga transaktioner mellan aktiebolag och näringsidkare i ljuset av låneförbudet. Kommersiella lån ansågs omfatta sådana lån som lämnades till en rörelse, var uteslutande avsedda för denna rörelse och dessutom betingades av rent affärsmässiga skäl. Trots att låneförbudsregler infördes redan på 1970-talet saknas det alltjämt explicita bestämmelser i aktiebolagslagen som klargör vad som avses med rekvisitet ”affärsmässiga skäl”. Utrymme för tolkningar av begreppet är därför fortfarande stort.

Skatteverket är den primära instansen som gör tolkningar av civilrättsliga bestämmelser i sin beskattningsverksamhet. Myndighetens bedömning kan ha långtgående ekonomiska konsekvenser för de enskilda och leda till eventuella personliga konkurser. Därför är det av vikt för skatteskyldiga och även för samhället i stort att tolkningen av bestämmelser om undantaget för kommersiella lån görs utifrån lagstiftarens intentioner bakom regleringen.

I detta arbete introduceras fyra rättsfall från Kammarrätten i Göteborg. Skatteverkets tolkning av bestämmelserna om undantaget för kommersiella lån diskuteras mot bakgrund av rättens inställning i de frågorna. Analysen av de rättsfallen visar att Skatteverkets bedömning av affärsmässigt betingade lån enbart i femtio procent av fallen motsvarar lagstiftarens intentioner med undantaget.