Hanteringen av tillfälligt sinnesförvirrade gärningspersoner utan egen skuld har alltsedan avskaffandet av tillräknelighetskravet varit ett återkommande debatterat ämne inom den svenska straffrätten. Det övergripande syftet med förevarande arbete har varit att belysa den straffrättsliga lucka som sägs finnas i lagstiftningen för dessa individer. Förr kunde den som klassificerats otillräknelig inte ådömas straffansvar. I samband med brottsbalkens ikraftträdande kom dock den s.k. tillräknelighetsläran att avskaffas med nya regler för straffrättslig särbehandling, vilka enbart tillskrivs allvarligt psykiskt störda lagöverträdare och tar sikte på påföljdsledet. Regler för särbehandlingen av personer som begår brott under påverkan av en icke självförvållad tillfällig sinnesförvirring finns inte.

Lagstiftarens intention med icke-regleringen tycks inte ha varit att tillfälligt sinnesförvirrade gärningspersoner utan egen skuld ska åtnjuta straffansvar för sina handlingar. Meningen var att handlande i sådant tillstånd fortfarande skulle föranleda straffrihet med hänvisning till dess bristande uppsåt. Uttalanden i förarbeten om att tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld även fortsättningsvis skulle frias straffansvar kom inom den juridiska doktrinen att tolkas som belägg för förekomsten av en oskriven ansvarsfrihetsregel. Ansvarsfrihetsregelns existens motiverades bl.a. med orimligheten i att personer som inte kunnat kontrollera sitt handlande i annat fall skulle ådömas straff. En reglering där de som saknar förmåga att följa lagen likafullt kan straffas står inte i samklang med varken konformitets- eller skuldprincipen. Osäkerheten i rättsläget och vad som faktiskt gällde kan avspeglas i en till synes spretig rättstillämpning.

Huruvida den oskrivna ansvarsfrihetsregeln förefanns kom sedermera att prövas av Högsta domstolen i målet “Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169. Domstolsprejudikatet har analyserats i förevarande arbete i syfte att utreda i vilken utsträckning ställningstagandena i domen tydliggjort rättsläget för tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld. Därtill huruvida det finns ett fortsatt behov av en oskriven ansvarsfrihetsregel.

Det kan konstateras att ställningstagandena i den prejudicerande domen inneburit en rad rättsliga förtydliganden för den skuldprövning som ska göras för tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld. Likväl tycks klargörandet av skuldprövningen samt preciseringen av medvetenhetskravet ha föranlett ytterligare osäkerhet. Gränsdragningen för vad som utgör bristande insikt enligt uppsåtskravets mening jämfört bristande insikt i förhållande till fängelseförbudet är på inget sätt tydlig. Likafullt är bedömningen avgörande för om gärningspersonen ådöms straffansvar eller inte. Därmed ger nuvarande rättsordning upphov till synnerligen svåra bedömningar såväl för domstolen som för psykiatrin.

Vidare har förevarande arbete visat att det finns behov av reglering som möjliggör friat straffansvar för tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld – oaktat om förvirringen är att betrakta som kort- eller långvarig. Mot bakgrund av detta finns stor anledning att åter ta upp frågan om ett återinfört tillräknelighetskrav i svensk straffrätt. Brottsbalkens nuvarande utformning harmonierar inte med skuldprincipens krav vilket inte utgör ett önskvärt straffsystem för en rättsstat som Sverige.