Samhället har idag ett långtgående ansvar för skydda barn och unga från att fara illa. Den grundläggande principen är att insatser ska ske på frivillig väg och först när det inte är möjligt får mer ingripande åtgärder vidtas. Inte sällan möter vi, vid diskussioner kring vård av barn och unga, argument kring ökade möjligheter för socialnämnden att omhänderta barn eller diskussioner kring ökade möjligheter att kvarhålla barn i vården, det vill säga möjligheter att förhindra ett upphörande. En fråga som dock har fått mindre utrymme i diskussionen frågan om samförstånd i samband med tvångsingripanden.

Ansvaret för frivilliga insatser vilar framför allt på socialtjänsten och socialnämnden. När det krävs tvångsåtgärder för att skydda barnet eller den unge kan socialnämnden ansöka hos förvaltningsrätt om att den unge ska beredas vård. Inför ett beslut om tvångsvård krävs det att rätten har ett tillräckligt underlag för att avgörandet ska bli materiellt korrekt. Det förutsätter även att rätten har möjlighet att utreda de förhållanden som krävs för att målet ska kunna prövas i sak. En förutsättning för att förvaltningsrätten ska kunna besluta om tvångsvård är att det kan antas att behövlig vård inte kan tillgodoses på frivillig väg, det vill säga att föräldrarna inte samtycker till de vårdinsatser som socialnämnden har beslutat. Om det finns förutsättningar för vård på frivillig väg får ett tvångsingripande inte ske.

Att bedöma ett samtyckes innebörd kan vara problematiskt. Bland annat då det inte är otänkbart att det uppstår ett spänningsförhållande mellan föräldrarna och socialtjänsten efter att det har inletts en utredning kring ett barns välmående. Det är dock av största vikt att rätten utreder de faktiska förhållandena för att avgörandet ska bli materiellt korrekt. Ett beslut om tvångsvård är en ingripande åtgärd och det är av största vikt att rätten även har i åtanke att ett beslut om att tvångsvårda ett barn när förutsättningarna för tvångsvård inte är uppfyllda kan riskera att skada barnet.

Mot denna bakgrund kan det finnas anledning att undersöka huruvida rätten, genom medlings eller förlikningsliknande verksamhet, hade haft bättre möjligheter att utreda huruvida det föreligger förutsättningar för vård på frivillig väg eller inte. Bland annat för att bryta spänningsförhållandet mellan föräldrarna och socialtjänsten och få en bild av de faktiska förhållandena under den konflikt som kan ha uppstått.