I ett avhandlingsarbete utforskade jag barns levda medborgarskap utifrån deras vardags­kunskaper om olycksrisker och säkerhet. Barnen i studien hade otaliga berättelser om olyckor de råkat ut för. Historierna som ofta innehöll målande beskrivningar av dramatiska händelseförlopp och otäcka skador återberättades med glädje och engagemang. Barnen ansåg att risk, men också skador var en del av livet och de var inte rädda för att råka ut för olyckor. Deras berättelser föreföll vara ett sätt för barnen att positionera sig i gruppen och visa de andra barnen vilka de verkligen var, eller ville vara. 

Studien genomfördes med hjälp av fokusgruppsintervjuer med 113 barn i årskurs 2, 5 och 8 vid tre skolor.  Fokus i studien riktades mot barnens gemensamma föreställningar om olycksrisker och säkerhet och det var just föreställningarna och berättelserna som studerades, inte vad som faktiskt skedde i samband med exempelvis en olyckshändelse. Dessa aspekter gjorde att jag valde social representationsteori som teoretisk/metodologisk ansats.  

I detta paper fokuserar jag på det delresultat som handlar om barnens förhållningssätt till risker men också till fysiska skador som något positivt. Syftet är att utifrån den empiriska studien belysa hur barns förhållningssätt till risker kan hänga samman med identitetsskapande på såväl individ- som gruppnivå. En fråga lyfts också om barnens förhållningssätt kan förstås mot bakgrund av förhärskande myter, hegemoniska representationer, om den goda barn­domen.