Sjukfrånvaron har ökat kraftigt under 1990-talet och därmed blir fler människor i behov av rehabilitering. Generellt sett har män enligt flera studier en starkare anknytning till arbetsmarknaden än kvinnor. Män värderas också högre på arbetsmarknaden. Leder detta till att långtidssjukskrivna män prioriteras framför långtidssjukskrivna kvinnor gällande arbetslivsinriktad rehabilitering? Avsikten med denna uppsats är att undersöka om det inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringens område finns omotiverade skillnader i bedömningar mellan långtidssjukskrivna kvinnor och män. Uppsatsen utgår ifrån ett könsteoretiskt perspektiv och belyser könsstrukturer i vårt samhälle. Metoden är kvalitativ. Tre kvinnor och tre män med olika yrken och olika sjukskrivningsorsak har intervjuats. Resultatet visar inte några starka eller entydiga samband som tycks visa på att männen har prioriterats framför kvinnorna. Dock finns det undantag där bl.a. en man har blivit erbjuden utbildning och nya arbeten av försäkringskassan. Det finns skillnader mellan könen gällande deras livsvillkor som klarläggs i resultatet. Samtliga kvinnor dubbelarbetar – men även männen kombinerar förvärvsarbete med att ta en del ansvar hemma. När man återknyter resultatet till de teoretiska utgångspunkterna framgår att resultatet inte är helt överensstämmande med dessa. Uppsatsens slutsats är att kvinnornas livsvillkor inte tycks ha påverkat deras möjlighet till rehabilitering på ett mindre fördelaktigt sätt än männens.