Jag har valt att kolla på gudsbilderna i Pär Lagerkvists tre verk: Himlens hemlighet (1919), Det eviga leendet (1920) och Sibyllan (1956). Syftet med denna uppsats har varit att undersöka likheter och skillnader mellan sibyllans son som gudason/gudsbild och de andra kristusgetalterna samt de vedsågande gudarna. Även vissa kopplingar till och jämförelser med Bibelns gudason och gud, har gjorts. Sibyllans son som gudason skiljer sig i vissa avseenden från de andra kristusgestalterna. Passivt sitter han, ointresserad av människan och hennes värld, och ler ett märkligt leende utan någon egentlig frälsande- eller dömande uppgift. Han är heller inte en lidande gudason, men har en försoningsinverkan, bland annat på sibyllan som når en försoning med sig själv och med gud genom hans himmelsfärd. Sibyllans son som gudsbild och de vedsågande gudarna gestaltas som tillbakadragna, svaga och passiva – det förekommer dock ett djup och en outgrundlighet hos dem. De sistnämnda skapar liv, medan sonen som gudsbild bara sitter. Dessa gudar varken dömer eller straffar människan och inte heller begär något av henne. Inga av gudarna ler direkt till människan, men leendet som kvalitet hos dem som mött det eviga (gud, gudskärlek, livet, himlen etc.) samt som kvalitet hos det eviga självt förekommer. De vedsågande gudarna skapar liv, men lämnar det åt sitt öde. De bryr sig inte om människan och hennes förvirring. En viss passivitet och ett visst avstånd finns hos alla tre gudarna, men även en viss närhet. En gudstro (om än förmänskligat) samt tron på människan och hennes möjligheter är framträdande i dessa tre verk.