Syftet med uppsatsen är att visa hur Stig Dagerman, med hjälp av Uppenbarelseboken, förstärkt tanken om livets meningslöshet och skräck i romanen De dömdas ö. Det som lyfts fram i uppsatsen är hur Dagerman använt sig av symboliken, tematiken och kompositionen i Uppenbarelseboken och hur han använder apokalypsen, undergångstemat, för att få fram mardrömsstämningen i sin text. De mest uppenbara likheterna mellan de båda texterna ligger inom symbolspråket. I de båda texterna finns talsymbolik, Kristussymbolik, fallsymbolik, drömsymbolik, djursymbolik, färgsymbolik och natursymbolik. Dagerman använder symboler inom alla grupper men de får inte alltid samma funktioner som i ursprungstexten. Istället fungerar många av symbolerna i kontrast till de ursprungliga. Det som blir hoppfullt i Uppenbarelseboken blir istället skräckfyllt i De dömdas ö. I Uppenbarelseboken ser vi en rörelse mot undergång som sedan vänder mot en uppståndelse. I romanen De dömdas ö syns ingen uppståndelse, enbart undergång. Dagerman skriver sin egen uppenbarelse, med sitt eget slut. Han tar alltså Uppenbarelseboken och kapar den rätt av, för att fylla oss läsare med känslan av evig mardröm. Uppsatsen tar också hänsyn till Stig Dagermans avoga inställning till kyrkan och religionen. Mycket av detta märks i hans sätt att använda sig av den kristna symboliken. Symboliken i De dömdas ö är noga undersökt av flertalet forskare, men trots detta har ingen tidigare påpekat hur likheterna med Uppenbarelseboken kan påverka läsningen av romanen.