Den 1 januari 2004 trädde den nya förmånsrättslagen i kraft. Denna uppsats behandlar vilka finansieringsmöjligheter små och medelstora företag har, och hur dessa har ändrats efter införandet av den nya förmånsrättslagen. Inriktningen har främst varit finansiering med främmande kapital. För att besvara syftet har vi koncentrerat oss på insamling av primärdata via intervjuer med personer som är väl insatta inom ämnet. Följande intressenter har intervjuats: stat och kommun (genom kronofogdemyndighetens representant), långivare (genom banktjänstemän och Kreditgarantiföreningen) samt ägare, företagsledning och leverantörer(genom svenskt näringsliv). Det visade sig i våran undersökning att många är negativa till den nya förmånsrättslagen. Banken kräver mera säkerheter vid lån, och många gånger tvingas företagare till personlig borgen för att överhuvudtaget få lån. De alternativ som blivit vanligare är factoring, leasing och avbetalning, och det råder tveksamhet till om detta är bra för små och medelstora företag i startskedet eller i en tillväxtfas. Riskvilliga lån är även det något som ökat, vilket medför att kostnaderna för företagen blir större i och med en högre ränta. Ett syfte med den nya förmånsrättslagen var att göra det lättare att åstadkomma företagsrekonstruktioner, men detta har inte inträffat. Det framkom i våra intervjuer att det nästan fått motsatt effekt genom att borgenärer tar kontakt med kronofogden mycket tidigare än förut för att få ut sin fordran. Lagen skulle göra det lättare för leverantörer att få ut sina fordringar, men enligt våran undersökning är dessa ersättningar så marginella att de knappast är lönsamma. Den nya förmånsrättslagen underlättar kronofogdens arbete då de nu kan göra utmätning på all egendom och inte behöver ta hänsyn till bankens förmånsrätt först. I övrigt så har den nya lagen inte någon större effekt på kronofogdens arbete, varken positivt eller negativt.