In higher music education, problems have been reported regarding students’ lack of

independence in one-to-one instrumental/vocal lessons, little space for reflection, and

education based on a hierarchical master–apprentice tradition, regulating and restricting

students’ opportunities to learn and reflect. This article concerns video-recorded

feedback activities in one-to-one instrumental/vocal lessons in specialist music teacher

education, paying special attention to the space offered for student self-reflection

and independence. The data comprise video-recorded one-to-one instrumental/vocal

lessons between students and teachers. A social semiotic perspective is used

to study representations of feedback meaning-making in the interaction between

students and teachers as well as the understandings and approaches related to

traditions and norms in music education. The findings indicate that feedback is

constructed through two contrasting discourses, resulting in various ways of realizing

feedback related to reflection opportunities. The negotiating discourse emphasizes

opportunities for student self-reflections, drawing on current institutional curricula

and government requirements regarding reflection abilities. In contrast, the controlling

discourse emphasizes constraints on such opportunities, connected to the hierarchical

master–apprentice music tradition. The feedback approaches realizing these discourses

are described in terms of space for conversation or exploration as well as a call for

attention or re-creation, evident in all studied lessons. The discussion addresses some

didactic issues regarding the findings.

This article concerns assessors’ use of predictions of applicants’ ability to learn when assessing admission tests for specialist music teacher education in Sweden. The data consist of stimulated-recall interviews with video-recorded admission tests as stimuli, and the analyses are based on discourse psychology with a focus on the variations, functions, and effects of the assessors’ statements about learning opportunities. The results highlight several ways of talking about applicants’ learnability, based on the view that learnability is a matter of teacher help, learning time, applicant age, and talent. Based on these results, learnability can be considered a selection tool, legitimised with reference to the assessors as experts able to foresee and make decisions about applicants’ future development opportunities. In this sense, the test contexts can be seen as permeated by educational traditions in which discourses about learnability govern the assessors’/masters’ decisions.

Against the background of problems with unarticulated concepts of quality and assessment criteria when assessing music, this article concerns how the limit for approval is constructed and legitimised by jurors when assessing entrance auditions to Swedish specialist music teacher education. The data comprise video documented auditions, focus group conversations, and stimulated-recall based interviews, involving jury members at four music education departments. Social semiotic theory is used to study how jurors assess applicants’ knowledge representations in main instrument tests, what is considered decisive for an approval, and how this set limit is legitimised. Four approaches have been constructed:the demanding education and profession;the supposed capacity of the applicant; the flexible admission situation, and the care of the applicant.What is considered to be the minimum requirement for approval in these constructions differs markedly, which shows a striking difference between the views of jurors within and between institutions on how the applicants´ musical performances on a main instrument should be assessed. These findings are discussed in relation to two possible scenarios of revised admission tests.

This paper concerns assessment of main instrument entrance tests for Swedish specialist music teacher education. The two articles presented are part of a larger research project of admission tests financed by the Swedish Research Council. The background of the project is based on problems with transparency and unarticulated assessment criteria when assessing music (Harrison et al, 2013; Olsson & Nielsen, 2018; Zandén, 2010), as well as the Swedish governments demands on higher education to strive for strengthened societal democracy by promoting equality and broader recruitment.  Four music education institutions with specialist music teacher educations participated in the project. Applicants who gave their written consent were video recorded during their entrance auditions during spring 2018. Almost every member in the jury groups, in which video recordings had been carried out, agreed to participate. The data in the two studies comprise 27 video documented auditions and 22 focus group conversations or individual interviews with use of stimulated-recall for comments on the auditions. A social semiotic theory (Kress, 2010) was used to capture how instrumental/vocal skills were represented by applicants in main instrument auditions, and verbally articulated and assessed by jurors. The aim was to study what was considered as acceptable skills in applicants’ knowledge representations, and how these statements were legitimised.  In article one (Sandberg-Jurström et al., in press, a), with focus on how criteria are articulated and used by jurors when assessing main instrument entrance auditions, two assessment cultures is emerged showing a great discrepancy between assessing musical skills and assessing person-related skills. The music-centred assessment culture emphasises assessments of technical, communicative, and genre-anchored interpretation skills essential for meeting the demands of the education and profession. The person-centred assessment culture emphasises assessments of personal traits suitable for education and profession. In the discussion the reliability, credibility, and validity of assessing abilities in terms of being and behaving in a particular way is addressed. The second article (Sandberg-Jurström et al., in press, b), concerns jurors’ views of the limit for approval in main instrument auditions. Four approaches to what is considered decisive for an approved instrument test have been constructed: (a) the demanding education and profession that legitimises a high or very high level of competencies for approval, (b) the supposed capacity of the applicant that legitimises a low level of competencies for approval, (c) the flexible admission situation that legitimises a changeable level for approval, and (d) the care of the applicant that legitimises an insufficient level. What is considered to be the minimum requirement for approval in these constructions differs markedly. The findings are discussed in relation to transparency and broadened recruitment by highlighting two possible scenarios of revised admission tests. In the presentation, focus is on the criteria and the limits for approval used, the qualities and skills represented in these criteria, and the assessment cultures considered for the assessments. Some overlaps between the findings are also highlighted.

In this article, we explore and problematise admission tests to specialist music teacher education in Sweden from a governing perspective, where higher music education is considered a discursive practice. It illustrates how power operates in legitimating the tests. The study uses stimulated recall in jury members’ talk about assessing applicants for music teacher education programmes, and uses Foucault’s concept of governmentality to reveal entrance tests as something regarded as generally good for all. This operating discourse is built on governmental rationality and processes that make it possible to reach conclusions about the applicants’ personalities and prospects for learning and developing in the future. Through care as technology of power, failing applicants are excluded from becoming music teachers and at the same time they are rescued from struggling in the future. The results are discussed in relation to issues of democratic music education, ethics and requirements for widened access to higher music education.

Although entrance test criteria seem decisive for accessing higher music education programmes, and problems and challenges with the assessment process are reported, the area is largely unexplored. This article concerns how entrance auditions, specifically primary instrument auditions for Swedish specialist music teacher programmes, are examined and discussed. The data comprise video-documented auditions, focus group conversations, and stimulated-recall-based interviews involving assessor groups at four music education departments. Social-semiotic theory is used to study how assessors judge applicants’ knowledge representations in audition performances. A music-centred assessment culture is constructed, emphasising assessments of technical, communicative, and genre-anchored interpretation skills essential for meeting the demands of the education and profession. Also, a person-centred assessment culture is revealed, emphasising the assessment of personal traits suitable for education and profession. The discussion addresses the reliability, credibility, and validity of assessing abilities in terms of being and behaving in a particular way.

Design och bedömning av färdighetsprov till musiklärarutbildningen

Studiens övergripande mål är att skapa kunskap om bedömningsgrunder och kriterier för urval av studenter till musiklärarutbildningar. Trots att behörighets- och/eller urvalsgrundande färdighetsprov ofta är avgörande för möjligheten att få tillträde till en musikutbildning är området tämligen svagt beforskat. Det saknas studier om provs utformning och värdet av dem, liksom det saknas svenska studier och studier inom andra musikgenrer än den konstmusikaliska. Provs prognostiska värden, både till musik- och andra utbildningar, ifrågasätts och vid bedömning inom musikundervisning finns en problematik med subjektiva tolkningar och outtalade kriterier. Med ett ökat skolfokus på frågor som rör bedömning, jämlikhet och breddad rekrytering blir det angeläget att studera hur färdighetsprov legitimeras och bedöms.

Syfte med studien är att undersöka färdighetsprov med avseende på hur proven designas och bedöms. Den teoretiska utgångspunkten utgörs av ett multimodalt och socialsemiotiskt perspektiv med fokus på hur individer använder språkliga, materiella och kroppsliga teckensystem för att representera och gestalta sin förståelse för, förhållningssätt till och tolkning av olika företeelser i världen, och hur dessa representationer ständigt transformeras. På mikronivå används begreppet diskurs i syfte att studera hur sökande, med användning av teckensystem, såsom noter, musikinstrument, sång och gester, laddade med innebörder kopplade till musikstil, tidsskede och genrers praxis, representerar sitt kunnande och sin musikaliska förtrogenhet samt vilka representationer för kvalitet och kunnande som bedömande lärare lyfter fram i sina bedömningar av de sökandes prestationer. Diskursbegreppet används även för att utröna vilka versioner av tillgängliga förståelser som används och hur de används när lärarna legitimerar sina ställningstaganden och urval. På makronivå används begreppet även för att belysa hur bedömningskriterier, legitimeringar och urval i den lokala praktiken kan relateras till dominerande kunskapssyner formade i olika musikutbildningssystem.

Som metod användes videodokumentationer och fokusgruppsamtal, med inslag av stimulated recall-intervjuer. Tillsammans kan dessa metoder ge möjlighet till samtal om hur kvalitativa aspekter i musikframföranden bedöms och legitimeras. Datamaterialet kommer att hämtas från fyra lärosäten med musiklärarutbildning och bestå av sammanlagt åtta dagars videoinspelade instrumentalprov inom skilda genrer samt ett ljudinspelat fokusgruppsamtal för varje bedömande jurygrupp. Lärarna i de bedömande jurygrupperna diskuterar de sökandes prestationer med utvalda sekvenser från proven som stimulusmaterial. 

En pilotstudie med fokus på färdighetsprov inom folkmusikgenren genomfördes förra året med syfte att bland annat pröva studiens valda teoretiska grund och metod. Både teori och metod sågs som berikande och fruktbara. Sedan dess har även färdighetsprov inom genrerna klassisk musik och rytmisk improviserad musik videodokumenterats och analyserats. I det preliminära resultatet av dessa analyser framkommer att de representationer för och förståelser av kvalitet och kunnande som konstruerades i samtalen handlar om värderingar av de sökandes sång- och spelskicklighet; musikaliska och kroppsliga uttrycksförmåga; stilkännedom samt samspel, allt relaterat till de olika genrernas traditioner och idiom. Vad gäller lärarnas ställningstaganden och hur dessa legitimeras har diskurser på mikronivå kunnat synliggöras, där vikten av genretrohet, genrespets och genrevana framhålls. I kontrast till dessa antyds diskurser där genrebrott, genrebredd och genreovana också kan ses som acceptabla, åtminstone inom vissa jurygrupper. Utifrån dessa spänningar kan förhållningssätt skönjas som visar på en polemik mellan olika värderingar av musikalisk kvalitet och kunnande.

Grunden för denna förstudie är en större planerad studie vars övergripande mål är att skapa kunskap om bedömningsgrunder och kriterier för urval av studenter till musiklärarutbildningar. Trots att behörighets- och/eller urvalsgrundande färdighetsprov ofta är avgörande för möjligheten att få tillträde till en musikutbildning är området tämligen svagt beforskat. Det saknas studier om provs utformning och värdet av dem, likaså saknas svenska studier och studier inom andra musikgenrer än den konstmusikaliska. Syftet med pilotstudien är att undersöka ett fåtal färdighetsprov i musik med avseende på hur proven designas och bedöms. Syftet är också att pröva studiens valda teoretiska grund och metod. Den teoretiska utgångspunkten utgörs av ett multimodalt och socialsemiotiskt perspektiv med fokus på hur individer använder språkliga, materiella och kroppsliga teckensystem för att representera och gestalta sin förståelse för, förhållningssätt till och tolkning av olika företeelser i världen. Vidare används begreppet diskurs, för att utröna vilka versioner av förståelser som används och hur de används av lärarna. Som metod användes videodokumentationer och fokusgruppsamtal, med inslag av stimulated recall-intervjuer. Datamaterialet är hämtat från ett lärosäte med musiklärarutbildning och består av två videoinspelade instrumentalprov inom folkmusikgenren samt ljudinspelade fokusgruppsamtal där bedömande lärare, med utgångspunkt i utvalda sekvenser från proven, diskuterar de sökandes prestationer. I det preliminära resultatet framkommer att de representationer för och förståelser av kvalitet och kunnande som konstruerades i samtalen handlar om värderingar av de sökandes sång- och spelskicklighet; musikaliska och kroppsliga uttrycksförmåga; stilkännedom samt samspel relaterat till folkmusikgenrens traditioner och idiom. Vad gäller lärarnas ställningstaganden och hur dessa legitimeras har diskurser på mikronivå kunnat synliggöras, där spänningar antyds mellan genrebrott och genretrohet, genrebredd och genrespets samt genreovana och genrevana. Utifrån dessa spänningar kan förhållningssätt skönjas, som visar på en polemik mellan olika värderingar av vad musikalisk kvalitet och kunnande kan innebära.